Alakazam

2010-12-12 – 11.10 – Söndag

Har suttit och kollat på de två första avsnitten av årets julkalender Hotell Gyllene KNOrren. Än så länge är den ganska söt, jag menar det är ju Måns Gahrton och Johan Unenge som har komponerat ihop manuset. Men vad som är tråkigt med julkalendrar, särskilt de som utspelas utomhus, är att de spelas ju in typ åtta månader i förväg. Och det är ju inte så hett, när det ska föreställa en julsaga att höra vårfåglar skria i skyn. Barn kanske inte bryr sig om sådant, men det borde ju regissören och filmmakarna tänka på. Lika ohett är det att man inte alls får en julig känsla när solen som skiner, skiner för varmt. Den sol som skiner på vintern är kall, man får liksom ett kallare sken av den. I så fall vore det ju faktiskt smartast att spela in julkalendrarna ett år i förväg, för då har man ju en vinter att använda sig av. Om man behöver utomhusscener då. Julkalendern Allrams Höjdarpaket, som gick för sex år sedan, spelades in i en studio. Och då kan man ju tänka sig att man kan använda sig av konstsnö. Men vad serien fick mycket kritik för var att avsnitten var alldeles för somriga. Det var inte förrän runt avsnitt 17 som snön dök upp i serien. Okej, snö är väl inte allt som betecknar en julig jul, men det är en stor del. Som uppvuxen göteborgare blir, i alla fall jag, överlycklig för den lilla snö man får ta del av. Och att då låta julkalendern nästan få en somrig (eller i årets fall vårig) känsla, det blir liksom bakvänt. Man sjunger ju inte Idas Sommarvisa på julafton, eller?

Göteborgsnatt 100814

Day 12 – What’s in your bag
Jag har alltid några saker som jag flyttar mellan mina olika väskor. Jag använder tre stycken; en axelremsväska, en ryggsäck och en sportbag. Sportbagen används bara när jag ska resa bort en längre stund/bit, och den brukar för det mesta få innehålla kläder. Sen använder jag ju visserligen min datorväska också, som brukar få innehålla en dator, laddsladd, trådlös mus med tillhörande USB-mottagningssticka, USB-sladd till min mobil och eventuellt något mer datoraktigt, typ spel.

Axelremsväskan och ryggsäcken använder jag dock på mer eller mindre daglig basis. Och det är som sagt tre saker som jag flyttar mellan dem; mitt pennfodral som jag fick när jag var på CHIC-06 i USA, som även inhyser mina p-piller, nagelfil och en kam; min beiga pung som jag har värktabletter och min internetdosa i, samt stift till mina pennor (dock i fel storlek :P); och min lila pung där jag har mina tärningar, en liten Yoshi-figur och växelmynt. Logiskt, nee?

Förutom sådana saker så har för tillfället en tom, turkos systempåse, en brun handduk, ett par svarta träningsbyxor, ett svart linne, ett par röda tåstrumpor med svarta prickar på (ser ut som nyckelpigor gör fötterna :P), en busstidtabell för alla Örebros stadsbussar (jepp, den senaste), ett VIP kort från Tele2, ett rödish paraply samt en åsna i och på min ryggsäck. Åsnan har suttit där mer eller mindre sen jag köpte väskan, vilket var för sju år sen. Och den är inte särskilt trasig ändå, trots att den fått vara med i USA, Tyskland och Belgien (samma sak gäller min sportbag, fast den har jag haft sen jag var typ fem…) :) Jag har lovat Edwin (åsnan) att han ska få följa med till Japan också.

I axelremsväskan finnes två styck säkerhetsnålar, två påsar salt, min almanacka, ett gammalt Lypsyl, en påse peppar, mitt block om min rollspelskaraktär Cariol (en jättetroende paladin som har änglavingar :D), ett block med vita papper som jag ritar i, ett papper med kommentarer på mitt och AKs PM från en av de andra deltagarna i rytmikkursen, en vattenflaska från Drivhuset (med vatten i), mina nycklar (som vanligtvis dinglar i en ficka), ett gammalt kvitto från Örebro Universitetsbibliotek om att jag lånat Ethnography – principles in practice (och ännu inte lämnat tillbaka), en batterihållare som just för tillfället håller ett tomt ibumetin-hölje ni vet :P plåster, en rabattkortshållare från Länstrafiken (som håller mitt universitetskort och HÖRS-restaurangkort, samt några småpapper och kvitton), en kajalvässare (en riktig!), två kajalpennor från H&M och en mascara (Maybellines rosa/gröna sak) och sist men inte minst ett antal presentkort (INEX, Liseberg, IKEA). Och så min lilla tigermaskot som jag fick av Kims småsyskon. Hon har dock inte fått något namn än (vad jag mins) och inte varit på andra ställen än Göteborg och Örebro (och tåget däremellan). Så, vad har du i din väska?

11:51 minus sju minuters toapaus, för den som är nyfiken

2010-12-12 – 01.34 – Söndag

Det har blivit väldigt sena nätter nu det senaste. Det är inte bra. Min kropp tycker inte om det. Lovade ju halvt igår att jag skulle uppdatera med mer information, om gårdagen. Puffe firade sin födelsedag på Bärseback, vilket var väldans trevligt. Men full som en kastrull och rollspel dagen därpå är inte en så väldans smart kombination. Det gick dock bra ändå, efter några varma mackor och lite bubbelvatten. Och cola, och turkisk peppar. Att sen avsluta dagen med pizza och sex timmar framför tv känns ju sådär lagom bakis och bra :P

Day 11 – Your siblings
Jag har sex syskon. Maria, Lisa, Victor, Nina, Emil och Olga. 25, 20, 19, 15, 11 och 9 år gamla. Maria och jag är som natt och dag. Hon var alltid den långa, smala, mörkhåriga tjejen med gröna ögon, många vänner och socialt liv (jag var kort, tjock, blond och blåögd – nu är jag bara tre av dem ;P). Det är henne jag ringer när jag har kärleksproblem, och det är hon som ringer mig mitt i natten när något har hänt. Sen hon träffade sin man har vi dock inte umgåtts på samma sätt som förr, men det är ju å andra sidan något som man får räkna med när hon skaffar man och barn och hund. Och de gånger vi ses så kanske jag blir lite mer av en barnvakt än syster, men jag älskar Lilja, så att komma över och få leka med Lilja ser jag fram emot precis lika mycket som jag vill träffa min syster. Maria är den i familjen som jag ser upp till mest av alla. Trots motgångar lyckas hon alltid hitta den där extra kraften som får henne till att köra vidare ändå. När jag var liten ville jag verkligen vara som henne, ty hon tycktes ha allt som jag inte hade. Vänner och kärlek. Jag vill inte vara som Maria längre, men jag är jag, och jag kan fortfarande dra lärdomar av hennes erfarenheter, och det är nog det som räknas mest.

Lisa och jag är väl dem som varit mest lika, till utseendet, även om hon ärvt sin fars milslånga ben. Men tacka gudarna för att vi inte har varit lika i allt. Vi var de två blonda yrvädren i familjen. Eftersom Maria är drygt två år äldre än mig var det liksom enklare att leka med någon som var (och är) två år yngre. När jag började lyssna på punk och hårdrock (alternativ musik ni vet) så var det henne jag drog med mig. Det var henne jag drog med mig när den första Hoggy-träffen stod för dörren. Och jag hoppas och tror, att jag verkligen inte har plågat henne igenom alla sådana här saker. Men när man inte fick som man ville med de äldre, så kunde man ju alltid manipulera de yngre ;) Lisa och jag träffas inte särskilt ofta heller, men hon har ju också skaffat sig en karl, och flyttat till Borås för att bli bibliotekarie. Så man får ju ses när tillfälle ges, typ runt jul. När vi båda bråkar om vem som ska sova i dubbelsängen när vi sover hos mamma.

Julen -03 - Om man har tråkigt, har man inga syskon

Victor är som han är. Han har alltid varit min bror som man blivit arg på, men som jag ändå brytt mig väldigt mycket om. Det dröjde länge innan vi skulle få bekräftat vad som var underligt med honom. För han har alltid varit lite mer speciell än andra. Victor har autism, som ibland inte alls märks av, och i andra situationer skulle man nästan tro att han var en utomjording. Han har olika sociala kort, och han vet vilka han ska spela i olika sammanhang, men han har inte lika många som vi andra. Å andra sidan så tycker jag om att man alltid vet vad man kan förvänta sig av Victor :) Det är träning eller WoW. Eller vår eviga diskussion om hårdrock och hiphop. Han menar nämligen att han bara lyssnar på hiphop. Men han lyssnar ändå på hårdrock ibland. Och det gillar jag ;) Eftersom Victor fortfarande bor hemma hos mamma träffar jag honom hyfsat ofta, dvs. en gång i månaden ungefär.

Nina är den lilla skitungen i familjen ;) Som yngst på mammas sida får hon det hon pekar på, dock inte utan stora diskussioner. Att hon dessutom är mitt i puberteten gör inte saken bättre. Mitt stora problem med Nina är egentligen inte henne själv, hon är en grymt smart liten unge, utan det är hennes skolning. Jag vet inte om det är fel på lärarna eller lärandet, men på något sätt tror jag att om hon hade fått lite mer uppmärksamhet där det behövdes, hade hon kunnat få skina på områden jag tror hon aldrig skulle våga drömma om. Som femtonåring står Nina inför ett av sina viktigaste val här i livet, att välja gymnasium och inriktning. När jag själv var i hennes ålder tvekade jag inte en sekund när jag skulle välja. Efter ett besök på Angeredsgymnasiet och jag visste att jag var hemma. Min förhoppning är att Nina själv ska ha någon sådan dröm och känsla när hon väl väljer, och inte gör det utifrån grupptryck och kompisar. Kompisarna kan man träffa på fritiden. Man måste bara hitta rätt balans mellan skola och fritid. Nina, liksom Victor, bor fortfarande hos mamma, så samma gäller här, att vi ses kanske en gång var fjärde vecka, om vi har tur.

Emil och Olga är mina två småsyskon på pappas sida. Eftersom min historia med min far är ganska brokig har det lett till att jag inte träffar dem särskilt ofta, trots att de inte bor särskilt långt från min mor. Däremot så blir det lite känsla av julafton när man ser dem. Jag känner mig dock lite som en kusin eller så när man ser dem, eftersom jag är drygt elva respektive tretton år äldre än dem. Att höra kompisar prata om sina syskon som är trettio år äldre får mig att skratta till lite, sen slår det mig att jag är ju faktiskt det där äldre syskonet. Jag är en storasyster, och en avlägsen sådan, som påbörjat sitt vuxenliv långt innan de själva ens kommit in i puberteten. Jag är liksom dubbelt så gammal som dem. Men de är mina syskon, nontheless. And I’m happy about it :) Och, jag ska allt se till att de kommer rätt i livet också ;)

02:07 Filliduttanlej

2010-12-10 – 23.58 – Fredag

Förhoppningsvis kommer mer info imorgon, men jag lovar inget, då det vankas rollspel.

Day 10 – What you wore today
Morgonrock (lila), blåa jeans med låg midja och utsvängda ben samt en grön tunika med rank-/blommönster jag lånade av AK… plus ett par svarta boxershorts och en svart bh, för den som nu nödvändigtvis måste veta,

23:59 Merri Kurisumasu...

2010-12-10 – 00.12 – Fredag

Ja, jag missade gårdagen, men tekniskt sett är det fortfarande torsdag, för min del. Eller torsnatt mot fredag. Har suttit och tittat på Romeo+Juliet i flera timmar för att hitta saker att analysera. Nu det sista satt jag och AK mörbultade (vi tränade boxning idag :D) och såg filmen som helhet igen, för att hitta sakerna i sin helhet, till skillnad från hur jag gjorde innan. Det tog mig tre timmar att komma igenom en kvart av filmen, och då tittade jag bara på symboler, krucifix, pistoler och färger och sånt. Och på tal om krucifix får ni här dagens tema;

Day 09 – Your beliefs

Jag tror. Jag tror att det finns något som gett oss liv, som vakar över oss. Jag tror att alla tror, eller i alla fall funderar över sin tro någon gång i livet. Att vara antitroende är ju också att tro – att inget finns. För vem har rätt egentligen? Precis som vetenskapsmännen kan ”bevisa” att universum uppstod av en slump, kan de troende ”bevisa” hur slumpen uppstod. Jag tror också det är bra att tro. På ett sådant där sätt som ”an ye harm none, do what ye will” eller ”älska din nästa såsom dig själv” eller ”det du vill andra ska göra mot dig ska du göra mot dem” eller ”det du gör mot andra kommer dig trefaldigt tillbaka”. Inte på det där sättet ”min gud är bättre än din, därför får jag slå på dig”. Eller ”du lyder inte min guds bud, alltså får jag slå på dig”. Jag tycker faktiskt det är lite fånigt att ta till något som man egentligen inte kan fastställa, som en anledning att vara dum för. Å andra sidan funkar det ju åt andra hållet också, varför ska jag bry mig om något som inte ”finns”?

Jag vet inte om Gud finns. Eller Gudinnan. Eller någon sån där. Jag tror dock att det finns något. Ett Det, typ. Något som finns i allt på denna jord, levande som ”dött”. Jag tror på återfödelse och på att vissa saker i våra liv är förutsedda, av ödet eller någon annan. Jag tror på att de som är goda nog att återfödas får göra det, för att göra världen till en bättre plats. Jag tror på att vissa av de händelser jag har varit med om och vissa de personer som jag har lärt känna, har bidragit till att jag är där jag är idag. Jag tror på fjärilseffekten, att vissa saker kommer hända, oavsett hur man vänder och vrider på det. Jag tror att mitt yrkesval och de utbildningar jag har gått har varit del i detta, likaså vilka vänner jag har umgåtts med vid vilka tillfällen. Eller bara en sådan sak som när jag skulle ha träffat Bäta egentligen, om jag inte fått låna en viss bok av min faster? För jag tror att vår vänskap är något som inte bara slumpvis har kastats fram.

Fast samtidigt tror jag på det Terry Pratchett beskriver, att den som tror på evigt liv, kommer att få det, medan den som tror på återfödelse kommer att reinkarneras. Och de som inte tror på ett liv efter döden, kommer inte heller komma till varken något paradis eller helvete. Precis som de som tror att de har varit tillräckligt goda kommer komma till ett underbart paradis, och de som tror att helvetet egentligen kanske är sådär tufft och coolt som rockarna sjunger om, ja, de kommer komma till ett sådant ställe. Pratchett skriver också att alla gudar och gudinnor finns, så länge det är någon som faktiskt tror på dem. Men det som inte går att undvika är Döden. Han kommer oavsett vad du tror ska hända sen.

Jag tror på demoner och änglar och små magiska tomtar som på något underligt vis lyckas flytta på saker utan att jag ser det. Jag vet att det finns spöken. Det bor ett par stycken här hos mig. Plus att det finns ett svart hål i mitt rum… Jag tror på en massa konstigheter. Dock jag har svårt att tro på mig själv, vilket i sig är en självmotsägelse om jag tror på en massa konstigheter. Men, är man uppvuxen med att man är värdefull och viktig här och nu, att man är älskad för sin egen skull, för ingen annan är som jag… Usch, jag gråter varje gång… Vareviga gång. Det är nog en av de starkaste textrader jag vet. Och den tilltalar mig, varenda gång, och den stinger till i hela min själ.

00:36 Maketakunaishi, naketakunaishi, warattetai kara...

(Jag vill inte förlora, jag vill inte gråta,

för jag vill fortsätta skratta)

2010-12-08 – 19.12 – Onsdag

Det är svårt att skriva när man håller på att tvätta. Särskilt när tvättiden håller på att gå ut. Jag är en sån där knasig sak som gärna bara tvättar en maskin och sen hänger allting i badrummet. Men ibland får man lite mer tvätt, och ibland får man väldigt mycket tvätt. Och särskilt när man försöker göra läxa samtidigt och somnar. Good work :P

Day 08 – A moment
A moment at night, a moment a day

There’s nothing to me

A moment alone, a moment betrayed

I spend this hour by the grave

A second, an hour, a month and a year

A friend for each moment, I beg, give me here

Haha, jag ska nog hålla mig borta från att skriva dikter igen tror jag :P

19:14 Romeo, åh Romeo…

21:50

Jag har kommit fram till att Romeo och Julia inte är den sorgligaste sagan som någonsin varit. De är snarare väldigt fjantiga. Romeo byter flickvän på en kväll och när Julia inte får som hon vill, så låtsas hon ta livet av sig. Och då blir Romeo galen och förgiftar sig själv så att Julia sedan sticker kniven i sig. Nej, förlåt, de är inte fjantiga. De är galna. Dumhuvuden, liksom. Ja, kärlek gör ont. Men behöver man verkligen gå till så drastiska åtgärder som att ta livet av sig? Okej, jag kan köpa storyn om den utspelar sig i en för berättelsen reell miljö, dvs. Italien på typ 1500-talet. Inte i en Las Vegas inspirerad låssas italiensk stad i någorlunda nutid. Vi har fått i uppgift att se Romeo+Julia (1996) eller Linje Lusta (1951) för att sen göra analyser på filmerna. Och vi ska grunda analysen i en teori av tre olika (diskursanalys, hermeneutik, semiotik). Jag är redan ganska inne i symboler och semiotik, så det blir nog något sådant.

21:57 Tandläkaren gillade mina tänder

2010-12-07 – 23.18 – Tisdag

Dagens inlägg får tala för sig själv;

Day 07 – Your best friend

E, J, M, P, H, Rubeuss, Bäta. Det är och har varit mina bästa vänner. En ganska brokig skara. Utan dem hade jag nog inte varit kvar här idag. Faktiskt. Mitt nuvarande tema när vi pratar barndom och sånt, är ”jag hade inga kompisar i skolan”. Nej, jag hade bara en i taget, typ, och de avlöste varandra, allteftersom den förra försvann på ett eller annat sätt. Den som stått mig bi i över åtta år, dvs. den som varit kvar längst i mitt liv (borträknat min familj), är Bäta. Trots att vi har haft våra ups and downs, så är det ändå tack vare henne som jag har klarat av de senaste åtta åren. Eller ja, Kim har också varit en del i det, men han räknas in i familj han också :P

Kanske var det lite tack vare mitt utanförskap som jag träffade Bäta. Istället för att umgås med kompisar (jag hade inga :P) så läste jag mycket böcker istället. Jag hade fått låna ett par böcker av min faster, som trodde att jag skulle gilla dem. Just då hade jag gått från att läsa Whalströms Ungdomsböcker (Deckargänget, Tvillingarna, Animorphs o. dyl.) till Narnia och Snöhäxans son. Så att hon lånade mig Harry Potter and the Philopher’s stone, Chamber of Secrets och Prisoner of Azkaban. Jag förvånades lite själv over att kunna läsa dem på engelska, samtidigt som jag inte kunde ge upp böckerna. Jag tror jag läste första och andra boken fem gånger om. När första boken kommit ut på svenska fanns små internetadresser med i boken, ”för dem som vill veta mer om Harry Potter”, och jag var ju inte den som var den. Via någon av länkarna kom jag vidare till hogwarts.nu.

Det var där jag började bygga det jag som finns idag. Genom att lära känna människor utanför min skola, som inte kände mig sedan innan eller ens brydde sig om min bakgrund, fick jag en ny känsla av tillhörighet. Jag kände mig bokstavligen som Harry när han kom till Hogwarts. Hoggy blev mitt andra hem, där Alakazam (och sedermera Alkiz) mötte Lady Macbeth (sedermera Lady MacBäta).

2003 November.. eller december?

En stor del i min vistelse på Hoggy var de återkommande Hoggy-träffarna på Liseberg. Första gången var sommaren 2002. Det var även på en av dessa träffar jag fick tips om denna Lady Macbeth, som tydligen skulle vara precis som jag. Nästan som om vi vore systrar. Men det var inte förrän vintern 2002 som vi träffades på riktigt (IRL) första gången. And it’s been downhill from there ;) Det började genom träffarna, man kunde ju inte träffa främmande människor på riktigt om man inte var flera om det. Snart gick det dock över till att man träffades mer och mer spontant, med de människor man själv ville umgås med.

Jag har så mycket att tacka Beata för, och de är alldeles för många för att räkna upp här. Men jag är samtidigt väldigt glad för att jag fått hjälpa henne med hennes liv också. Det är fantastiskt att få vara vän med någon så länge, och inte bara på ytan. This is deep. :) Jag brukar säga att Bäta är en milstolpe i mitt liv. Hur jag än skulle vända och vrida på det, så vet jag att jag skulle träffat på henne förr eller senare.

http://alakazam.blogg.se/2007/june/for-det-var-i-var-ungdoms-fagraste-var.html

23:53 Kutsu...!

2010-12-06 – 21.25 – Måndag

Day 06 – Your day
Det har varit en japansk dag idag. Och en seg. Fick för mig att jag skulle lyssna på några av mina japanskalektioner som jag har på datorn. Har hunnit igenom nästan sju stycken à en halvtimme vardera. Så nu kan jag säga ”hur mycket är klockan” (nanji desu ka), ”du vill inte äta lunch med mig” ([watashi to] hirugohan o tabemasen ka), ”jag förstår” (wakatta eller shitteimasu), ”jag förstår inte” (wakarimasen) ”två öl” (biiru ni hon), ”var ligger Hibiya-avenyn (doko wa Hibiyadôri)”. Typ. Lite till. Det roliga är att de har ju lyckats hitta två röstskådespelare som släpar på vissa bokstäver, så ibland är det jättesvårt att höra om det ska vara R eller L, eller vid något tillfälle så hörde jag inte om det var HO eller bara O som sades. Och det kan ju bli lite fel när jag sen försöker skriva ner det, eller kolla upp orden och får helt fel. Eller om man skulle ta den där resan till Japan någon gång, och säga helt fel. Vilket jag redan gör. Jag blandar väldigt ofta ihop orden för äta (tabimasu) och dricka (nomimasu). Särskilt i böjelsen ”jag vill äta/dricka” (tabitai/nomitai). Dock har de kommit in på negationer, och positiva negationer. En av övningarna gick ut på att man skulle fråga en annan när man skulle äta lunch. Konversationen såg ut ungefär så här;

-   Ska vi äta lunch ihop? Vad sägs om klockan ett?

-   Ja, det låter bra, men ett är inte bra. Klockan två?

-   Nej, klockan två passar inte. Klockan tre?

-   Nej, då passar fyra mig bättre.

-   Nej, fyra går inte för sig. Ska vi ta lunchen senare?

-   Ja, vad sägs om klockan åtta?

And I’m like – lunch at eight, at NIGHT?! Ah well, budskapet gick fram i alla fall. När jag tänkte efter lite. Det är dock ganska kul att lära sig negationer på ett ganska oartigt sätt, på ett av världens mest artigaste språk. Och det är fantastiskt kul att faktiskt ha någon att prata japanska med, så tack Linnéa för att du gick den där kursen i somras :D Snart kanske vi kan ha riktiga konversationer med varandra… Och inte typ ”hej, sko, regnbåge är fin, äta mat, glad idag?” (ohayô, kutsu, niji wa kawaii, tabemasu, kyô wa ogenki desu ka). Det är säkert fullt med fel här, så ta mig bara till 95% på allvar :P

Bortsett från det har jag också tittat på ett antal avsnitt av Sailor Moon Live Action/Pretty Guradian Sailor Moon/Bishoujo Senshi Seera Muun. Och under tiden har jag virkat! Jag har virkat! :D Och när det gick åt pipsvängen så lyckades jag rädda det ändå! :D Så jag har virkat en rund sak, ett hjärta och tre mormorsrutor i två olika storlekar. Jag funderar på om jag ska ta och göra julklappar i år, istället för att köpa – and to save me some moneys :)

Jag lagade också mat. Massor med risotto à la pappa. Fast vegetarisk. Jag undrar dock när jag ska lära mig uppskatta mat så att det räcker till en person. Eller i alla fall tre-fyra portioner. Och inte som nu. Nu har vi mat för ett helt kompani. Men, å andra sidan har vi matlådor så det räcker. För vi har ju så många lektioner kvar nu. Jag har en imorgon, den sista i rytmikkursen. Sen har vi en till i Teaterns Teoretiska Metod/Praktik och en i Sceniskt Karaktärsarbete. I alla fall innan jul. Sen tillkommer ytterligare en lektion i de vardera sista två. Sen är det C-uppsats som gäller, till våren. Och eventuellt några andra kurser, samt att jag kanske ska bli ledare för en teatergrupp i Västerås. Det är bra med kontakter :D För var är bästa stället att skaffa sig erfarenhet? Jo, i verkliga livet. Så det så. Nu ska jag läsa PM till imorgon. Pleuh.

21:53 Soshite, ano… Oi, chotto!

2010-12-05 – 13.41 – Söndag

Det har som sagt varit en lat helg. Men! Idag gick jag faktiskt ner till campus för att lämna tillbaka en bok, som annars skulle blivit försenad, och efter att ha haft biblioteksräkningar på över 300kr den här terminen, så är jag inte så sugen på att ens betala en krona till. På grund av min egen lathet, liksom. Snart ska jag gå ner till AK och Martin och bygga pepparkakor. Förhoppningsvis går det bättre att göra det i år än förra året… då vi mest åt upp pepparkakorna, eller i alla fall de bitar som skulle blivit husdelar. De andra kakorna kunde man ju äta ändå :P Och som avslutning på denna vecka får ni här dagens tema (kärlek);

Day 05 – Your definition of love
Vad kärlek är… att älska någon eller något. Jag älskar min familj, mina vänner, min Kim, min Katt, min utbildning. Men kärlek är inte lätt. Min katt och jag älskar varandra utan problem. Han är mitt allt. Jag älskar mina föräldrar, men som jag har nämnt tidigare är jag inte helt på samma planet som dem alltid, och det gör det svårt för mig att helt och fullt älska dem – men jag försöker.

Jag kommer seriöst inte ihåg när det här var... o_O (071214)

Kärlek är också något som kan komma och gå. Det kan vara en lätt förälskelse, som går över på bara någon dag. Det kan vara en kärlek, där förälskelsen går över, men man fortsätter vara kär. En sådan går inte över på veckor, men det är något man minns. Sen kommer den stora kärleken. Den Stora Kärleken. Den där som inte går över, ens om man försöker. Själv har jag drabbats av alla de där. Som tur är har Den Stora Kärleken drabbat mig sist. Annars hade jag varit väldigt ledsen. Men samtidigt vill jag tro att jag har drabbats av den förut. I mina tidigare förhållanden har jag trott att ”this is it”, men sen har jag insett att det kanske bara var en förälskelse.

Kim var jag förälskad i de första två åren vi var tillsammans. Nu har det lugnat sig lite, vi har ändå varit tillsammans i fyra och ett halvt år. Nästan fem. Det är inte att kärleken har gått över, det är snarare att den har fördjupats och liksom etsats sig fast i hjärta, själ och hjärna. Man brukar säga att man får sitt hjärta krossat, när en kärlek tar slut. Men den här kärleken till Kim har lagat mitt trasiga hjärta, plåstrat om mina sår, och trots att det är fullt med ärr, så började de blekna och jag kan för mitt inre bara tänka på en sak när jag föreställer mig mitt hjärta. Min Kim. Och runt hjärtat snurrar allt det där andra. Familj, Akuma, vänner osv.

13:33 You know I can’t smile without you

2010-12-04 – 22.40 – Lördag

Uh, vilken latmansdag det har varit idag. Det började igår, när jag hade lagt mig i badet och läste Marica Lagercrantz Den andra rollen, en avhandling om den roll skådespelare spelar mot sina medmänniskor, typ – jag har inte kommit så långt än. Tyvärr har vi problem med avloppet, så man får vara försiktig med att inte översvämma badrummet när man duschar, och ännu mer när man badar (det tar typ två timmar att tömma badkaret när det är fullt). Under tiden ringde Martin på, och undrade om vi ville spela Wii, innan han och AK stack in till stan. Så när jag väl gjort mig klar i badrummet tog jag en öl och gick ner och blev övertalad att följa med in till stan. Så jag gick upp igen, bytte kläder och vi åkte in för att se Spader Dam spela. Efter spelningen gick jag, AK och Johan vidare till Pitchers. Jag vet inte riktigt vart tiden tog vägen, men jag hade väldans roligt i alla fall :)

När vi väl kom hem, insåg jag och AK att vi inte kunde komma in genom ytterdörren, eftersom låset hade fryst. Så vi fick ringa Linnéa, som nyvaket kom och öppnade för oss. Så dagen har mer eller mindre spenderats i sängen. Och på sofflocket. Men det har varit en skön dag. Och nu över till vad jag faktiskt har gjort idag;

Liseberg sommaren 2002?

Day 04 – What you ate today
I natt, när jag kom hem från några öl på stan, åt jag ris och kyckling, eftersom jag inte hade ätit på väldans länge innan det. När jag vaknade åt jag ris och lax med broccoli, tomat, rödlök och en smörja gjord på turkisk yoghurt, lök och kryddor – mums! En Maryland-kaka, lite nötter (chilidoppade jordnötter, pistage och cashew) och torkad frukt (papaya och ananas). Två skivor kalkonskinka och en clementin (eller satsuma). Spenatstuvade pastaskruvar med köttbullar till middag och cheescakeglass med hallonsorbet och tinade frysta bär (blåbär, hallon och björnbär). Och som avslutning lite broccoli.

Nej, det här är inte en typisk matdag för mig. Nu det senaste har jag börjat äta havregrynsgröt på mornarna, en eller två frukter, fisk eller kyckling till middag och eventuellt ytterligare någon frukt. Hör och häpna så har jag skurit ner på läskeblask brutalt, det räcker med att göra bubbelvatten – orka extra kemikaliker. Jag har också provat sådana där viktminskningssoppor, vilket har varit till min fördel. Det och det faktum att jag har börjat träna. Och att jag har börjat göra annorlunda mat är både uppfriskande och gott :D

22:51 And the earth keep spinning round and round

2010-12-03 – 12.11 – Fredag

Nu har jag äntligen sett den tredje piratfilmen. Den där som alla har pratat om i dryga tre år. Nu vill jag se en fjärde. Den var väl inte jättekass, men inte jättebra heller. Jag tycker att de (Disney) är lite snikna som gör en första film, som inte direkt är öppen för någon fortsättning. Sen gör de en andra film som inte kan stå på egna ben, utan kräver en fortsättning för att få upplösning. Och det får den, men så slutar den tredje filmen med ett öppet slut. Liksom ”hej, vi kan sluta här, men vi väljer att göra en öppen tolkning, utifall att vi skulle vilja göra en fjärde och en femte, kanske till och med upp till tretton, den som lever får se”. Så, med det sagt, kommer här dagens tema;

Day 03 – Your parents
Mina föräldrar. Det är ett ämne som jag tycker är känsligt. För det första så skilde sig mina föräldrar när jag var typ två år. Så jag har alltid levt med två familjer. En där min mor skaffade sig en ny man och fler barn, och en där min far levde som ungkarl. Så jag ser det som att jag har tre föräldrar. Mamma, pappa och Dennis. Vilket har varit bra, tror jag. Jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv hade sett ut om inte mamma gift om sig. Inte heller kan jag tänka mig hur det hade varit om mina föräldrar fortfarande hade varit tillsammans. Under tiden som mamma bildade familj fick jag och min syster träffa pappas flickvänner. Eller, jag minns i alla fall två av dem, varav den sista gifte han sig med och har nu bildat en ny familj tillsammans med.

Mina föräldrar är som en T3a. De är alla olika sidor av samma tärning, typ. Jag vet vad jag får om jag går till mamma, till pappa, eller till Dennis. Och det är en stor trygghet i det. Samtidigt kan jag inte gå till dem med samma saker, problem, eftersom jag vet just hur de skulle reagera. Vilket är synd. Ibland skulle det ha varit skönt att kunna konfrontera dem om samma saker. Föräldrar är liksom till för att man ska kunna komma till dem med problem som man inte kan lösa själv, utan behöver en mer erfaren persons kunskaper kring.

030517 Mamma, Kusin, Syster, Jag - det ligger i släkten :)

Jag har dessutom skaffat mig en ny uppsättning föräldrar. Eller vuxna vänner snarare. Jag pratar om Kims föräldrar. Nu vet jag att han inte ser på dem på samma sätt som jag ser på mina föräldrar, men det känns ändå bra att ha tillgång till ett par nya vuxna, liksom svärföräldrar. Andra ”svärföräldrar” som jag har träffat har varit mer eller mindre en pärs. De har varit trevliga, men det har varit svårt att se mig själv som en del i deras familj. Men inte nog med att jag tycker om Kims föräldrar, de har även accepterat mig in i sina familjer, utan att vilja förändra på mig eller mitt och Kims förhållande.

När det kommer till mig själv, som en eventuell förälder, så blir jag lite rädd. Jag har fått höra att jag skulle bli en jättebra mamma. Men själv är jag livrädd för allt vad det är med föräldraskap innebär. För det första, att bilda familj, att bära en parasit i magen i nio månader. Det är ju typ 280 dagar! Därefter ska man pressa ut ungen genom ett pyttelitet hål. Sen har vi alla komplikationer som kan tillkomma; tänk om jag inte inser att jag är gravid förrän det är försent; vad händer om min blodtyp inte stämmer med barnets och vi dödar varandra pga. blodförgiftning; tänk om barnet är missbildat; missfall… osv. Och sen ska man uppfostra ungen också! Ha koll på allt från blöjbyten till vad för slags tv-program som är lämpliga för barn att kolla på… Samtidigt kan jag se på min mamma som har lyckats uppfostra mig (tror jag i alla fall :P). Eller så får jag öva på Lilja :)

12:19 Nu snöar det igen…

2010-12-02 – 11.28 – Torsdag

Igår var vi ute på äventyr, jag, Linnéa och AK. Vi åkte till Marieberg, för att shoppa upp våra nya pengar. Dock blev det inte så mycket shopping för min del. Provade både kläder och skor. Men skorna var inte vattentäta, och är man ute efter ett par vinterskor, som ska klara slaskiga Göteborg, så… Och klänningen var för stor. Det trodde jag faktiskt inte. Men, jag kan stolt säga till mig själv att jag inte behöver kolla på storlek 46 igen. Däremot har jag återigen hamnat i det där glappet mellan stor-kläderna och de ”normala” storlekarna. Storlek 42-44 är en väldigt sällsynt ras… Nu fortsätter utmaningen (läs Lisas här);

Day 02 – Your first love
Min allra första kärlek… oj, den var svår. Jag var jättekär i en klasskompis när jag var liten. Kanske för att han var en av de få som ville leka med mig, eller ens vara i närheten av mig. (Så här i efterhand har jag börjat ifrågasätta om det var jag som själv ställde mig utanför, eller om jag faktiskt var det – men sen har jag ju mina demoner av en anledning…). Kanske var jag inte kär, men när man har någon att umgås med, som gör det av fri vilja, då tar känslorna lätt överhanden och jag hängav mig jättemycket åt honom. Att vi sen blev ihop i femman var ju bara positivt. Att kunna säga att man hade en pojkvän. Fast det sa vi aldrig. Man var tillsammans. Inte pojkvän/flickvän. Det sorgliga i den här berättelsen är att den enda anledningen, som han sa till mig, för att göra slut, var att han inte ville bli retad av de andra på skolan – han tyckte alltså det var pinsamt att säga att han var ihop med mig. Och detta bara en vecka efter att vi faktiskt hade gjort det officiellt att vi var ihop, inför alla andra femmor på skolan. Då hade vi varit ihop (i smyg) i ett halvår, typ.

Inte undra på att jag är lite störd när det kommer till förhållanden. Eller så beror det på annat. Jag vet inte riktigt. Men jag har haft det väldigt svårt, har det fortfarande svårt, när det kommer till att lita på varför folk vill vara med mig, oavsett om det gäller en partner eller vän. Varför vill de umgås med mig? frågar jag mig själv. Vad är de ute efter? Vill de förnedra mig? Vill de lära känna mig? Pratar de skit bakom ryggen på mig? Säger de verkligen som de tycker till mig?

Vem skulle inte vilja vara tillsammans med det här, liksom?

Å andra sidan kan man ju fundera över vad ett förhållande är egentligen. Är det som Joey säger, en massa ”loving, and reciving, and giving, and taking…” eller är det två (eller flera) människor som behöver varandra. Varför behöver de varandra? Är det kärlek de behöver? Vad är kärlek? Är det närhet de behöver? Handlar det om sex? Att få känna trygghet hos någon? Eller bara att ha någon för ha-andets skull? Det där sista, så var det nog på mellanstadiet. Jag minns att det var många som pussades och kysstes i korridorerna. Men jag tror det mest handlade om att visa för resten av klassen att de hade någon, och liksom gnida in det i ansiktet på oss (mig) som inte hade någon.

Mamma sa en vis sak till mig, när jag ledsen och upprörd pratade om det här med pojk- och flickvänner för henne. Sådana personer som byter partner oftare än andra byter strumpor, de får rykte om sig att vara madrasser. Och det vill du väl inte vara? Nej, det ville jag ju inte. Jag ville bara få känna på det där som de andra verkade må så bra av. Att kunna titta på någon, och känna ”du är min” utan att skämmas, eller rodna, för att personen tittade tillbaka. För det är när man tittar på en person och tänker ”du är min” och personen tittar tillbaka och tänker ”du är min”, som man faktiskt mår riktigt bra. Frågan är bara, när vet man att personen gör så?

11:35 Det här med att vara paranoid alltså…

2010-12-01 – 00.02 – Onsdag

Okej, nu ljuger jag lite. Det är egentligen fortfarande november, och klockan är 23:51 när jag skriver. Men jag tänkte ändå börja. Fuska lite liksom. Jag utmanade precis Lisa att skriva ett inlägg varje dag. Eller, hon hade utmaningen först, men jag tänkte att om jag gör det, så kanske hon också gör det. Lite grupptryck sådär har väl aldrig skadat någon, heh… Utmaningen går ut på att skriva något nytt varje dag, i en månad, utifrån olika rubriker. Dagens är;

Day 01 – Introduce yourself
Ni som läser den här bloggen vet antagligen redan vem jag är, men jag tänkte ändå göra det här rätt och riktigt eftersom jag inte alls har gjort det på den här bloggen. (Jag har liksom utgått från att det bara är folk som vet vem jag är som läser den, så varför presentera sig för folk som redan känner mig?). Så, jag är alltså Alakazam, eller kanske mer känd som Alkiz. I alla fall på nätet. Jag är fortfarande inte helt inne på att lämna ut mer uppgifter än så om mitt namn, i alla fall inte på internetz. Däremot har jag märkt att jag börjar bli vuxen. Och då är det ganska osmidigt att ha ett smeknamn som får många ännu vuxnare personer än mig att tro att jag är någon sorts missbrukare. Vilket jag inte är. Jag skulle vilja säga att jag har ett ganska sunt förhållande till sådana saker som alkohol, tobak, droger och spel och sånt som man vanligtvis brukar tänka på när man pratar missbruk.

Däremot har jag inte alltid haft ett sunt förhållande till sånt, i alla fall inte till spel. För fem år sedan spelade jag ett internetspel som tog mycket tid från mina vardagliga sysslor. Jag liksom planerade mina sysslor, uppgifter och skolschema kring det här spelet. Om jag minns rätt så var spelet uppbyggt i ((nu slog klockan 00:00 så nu är det december!)) halvtimmessessioner. Två gånger i timmen fick man alltså tillgång till nya saker i spelet, och eftersom man spelade mot en hel del andra människor, så var man mer eller mindre tvungen att vara så aktiv man kunde, om man ville vinna spelet. Spelet avslutades för nästan exakt fem år sedan. Då ville grundaren inte uppgradera spelet mer. Jag har för mig att jag slutade på top 15 av alla spelare i världen, och som tredje bästa kvinna.

Det lustiga i spelandet var, som sagt, att jag planerade hela min tillvaro kring att uppdatera mig i hur det gick för mig i spelet, att vara social med de andra spelarna och bygga på mitt rykte. Dag ut och dag in (eller kanske snarare dygn ut och dygn in). Så en dag tog det liksom bara slut. Jag minns det så tydligt. Det var som om någon hade dragit ut en propp och hela mitt liv försvann. Samtidigt kände jag vilket stort hål jag själv hade byggt upp, och fyllt detta hål med ett spel utan egentligt värde. Dagen därpå vaknade jag och det första jag ville göra var att uppdatera mig på spelet. Men det fanns inte kvar. Däremot fanns världen utanför kvar. Och då insåg jag att det där med missbruk inte är min grej. Dock vill jag tillägga att jag antagligen skulle ha en helt annan syn på både spel, missbruk och min omvärld, om mitt liv för fem, sex år sedan hade tagit en helt annan vändning.

Okej, det här kanske inte blev en så särskilt målande bild för vem jag är. Men vem jag är, det tycker jag du själv får avgöra. För jag är olika personer, beroende på vilka personer jag interagerar med. Här i Örebro är jag teaterpedagog och studenten från Göteborg. I Göteborg är jag Alkiz. I Sverige, på bussen eller tåget, är jag vem som helst, eller ingen alls.

00:08 Now you introduce yourself!

2010-11-22 – 20.22 – Måndag

Sitter och kollar på Ung och Bortskämd. För att vara tredje programmet, dvs. tredje veckan (har jag fattat det som) tycker jag att de har kommit ganska långt. I alla fall en del av dem. Samtidigt sitter jag och förundras över deltagarnas föräldrar. De flesta av dem är runt 22 (medelålder) men de beter sig som om de vore tolv, och deras föräldrar behandlar dem som om de vore två. Jag kan förstå att man som förälder vill ge sina barn det bästa. Men… att fortsätta behandla sina barn som om de vore två när de egentligen borde vara utflugna och inne i sina egna liv vid det här laget.

Hade min mamma kommit med matlåda till mig hade jag blivit arg. Jag hade hellre velat att hon skickade över pengar så att hon sluppit åka 30 mil för att ge mig lite mat. För det andra kan jag laga mat själv. Skulle hon tvättat mina kläder hade jag väl varit tacksam, men jag kan tvätta mina egna kläder. Hade hon dammsugit och skurat lägenheten, så hade det väl visst varit snällt, men det är min lägenhet och jag vill sköta om mig själv. Skulle jag dock fortfarande bott hemma skulle jag självklart hjälpt till att laga mat, dammsuga, tvätta och allt sådant (vilket jag också gör när jag hälsar på)… Men jag har ingen lust att flytta hem igen. Nej, min plan är att bli klar här i Örebro och flytta tillbaka till Göteborg. Hitta en egen liten lägenhet att inreda med min skit :D

Förut hade jag planer på att flytta hem (Göteborg är mitt hem) och fortsätta plugga där, bli lärare. Men som jag känner nu, efter 45hp/sex kurser samtidigt, så är min tanke att flytta hem och jobba. Jag börjar bli lite trött på att plugga. Jag har ju min examen (typ) och än så länge vet jag inte riktigt hur det kommer bli med min förhoppning att bli teaterlärare. Som det verkar är det inte många universitet som har ansökt om en teaterlärarutbildning.

I övrigt tror jag att Kim har en dålig inverkan på min hälsa :P De senaste gångerna vi har setts har slutat med att jag har mått dåligt, rent fysiskt. Jag tror våra olika sätt att leva inte funkar så bra ihop, särskilt när vi inte ses så ofta. När vi ses oftare så går det bättre, men när vi nu bara setts en gång i månaden så… :/ Men om en månad kommer jag väl bli sjuk igen :P

20:45 Jag gillar min mamma

2010-11-11 – 00.02 – Torsdag

Så har ännu en vinter börjat sin gång över Närike. Det började snöa som en svärm bananflugor på speed i förrgår, tisdag. Och så vitt jag vet så snöar det fortfarande. Fast snarare som en ensam mygga.

Och jag har nog den argaste perioden för tillfället. Blir arg på mig själv, för det mesta. För att jag inte pluggar ordentligt. För att jag är dum och slänger bort pengar på skit. För att jag uppdaterar saker utan att veta vad de gör med min dator och hur det påverkar mitt liv. Som Windows Live Essentials. Det är ett jäkla skitpåhitt rent ut sagt. Den uppdaterade en massa saker på min dator utan att jag egentligen fick något att säga till om. Hur tusan skulle jag veta att Windows Live Essentials hade med Msn Messenger att göra, eller mitt favoritbildprogram? Nej. Skit-windows. Vad ni än gör, så uppdatera INTE till senaste versionen av Msn Messenger. För det första så tas hela charmen med chattprogam bort, i och med att man inte längre kan byta nickname efter behag, utan tvingas leva med att man faktiskt heter samma sak som man har angivit som FÖR- och EFTERNAMN på sin Hotmail-adress. Utöver det har de förstört 10 år av roliga och tuffa smileys. Jepp, hela smiley-arsenalen har de fått för sig att byta ut till någon tjock, ful äckelpeckel version som de mer eller mindre har kopierat från vilken ful Internetreklambanner som helst. Det enda jag såg som var något att kanske orka bry sig om, var att istället för olika chattfönster så har de gjort ett fönster med flikar för varje konversation man har igång. Men den lilla, lilla detaljen väger inte upp det faktum att jag INTE kunde byta mitt nickname. Eller tvingades se en tjock äckelpeck smiley som räckte ut tungan åt mig, nästan som om han höll på att svimma – till skillnad från den gamla lip-smileyn, som mer eller mindre varit mitt signum; den smileyn som i mungipan sticker ut tungan och på ett lurigt sätt vänder halva ansiktet bort från mig… GAH!

Vissa saker är inte värda att lägga så fruktansvärt mycket energi på. Men ibland måste jag göra det, för att få det ur mig. Så att jag kan gå vidare och lägga positiv energi på annat. Sagans förtrollande värld – VG. Medeltidens Materiella Kultur – streck än så länge… Genus i skolan – streck än så länge här med… Rytmik? Inte klar än. Inte heller Teaterns teoretiska praktik/metod eller Sceniskt karaktärsarbete. Men den sista ska jag jobba med imorgon… och genus. Sen får jag försöka göra MMK i helgen.

00:20 Jag har ingen motivation…

2010-10-15 – 06.41 – Fredag

That’s right. Klockan är tjugo i sju och det är fredag morgon. Har knappast sovit... och när jag har gjort det har det varit med runtrullande och Metallica. Kanske är jag lite nervös inför helgen. Jag har ju liksom velat fylla 23 i över ett år. Det är lite roligt. 23 är ju liksom ingen ålder.

Men det är rätt kul att titta på morgon-tv. Särskilt när det är Nanny, som jag inte har sett på evigheter :D

06:49

~ * ~

2010-10-20 – 23.18 – Onsdag

Så, då har man fyllit år igen då. Fick en hel del skumma sms under lördagen. Det var jag inte beredd på, men å andra sidan misstänkte jag Beata mest hela tiden – jag menar, efter allt jag har gjort mot henne så :P

Men det var kul. I fredags morse hämtade jag Kim, som kom strax innan nio. Eftersom vi skulle besöka glasbanken så satte vi oss på McD och fördrev en timmes tid, innan vi gick vidare till glasbanken... Därefter gick vi till BK, eftersom Kim inte åt sig mätt på McD :P Tolv timmar senare hämtade jag upp Bäta. Lördagen spenderades till hälften på en buss genom Närke för att titta på en utgrävning av en medeltidsby, en annan by, samt en medeltida kyrka, som innehöll biblar från 1600-talet! Andra halvan av dagen – snarare kvällen – spenderades i pyjamas :D Pyjamasparty FTW! Någonstans slog det slint i mitt huvud, jag vet inte varför... så jag blev skickad i säng efter en panikattack... Men jag hade ändå riktigt trevligt under hela kvällen – det kanske var det? Att jag behövde balansera upp det lite, med hyperventilering och panikgråt? Ah, well, det gick ju bra. Kina, Johan och Bäta tog hand om mig. Och Kim snarkade och gav mig förkylning...

Ja, förkylningen ja. Han gick runt och klagade mer eller mindre hela helgen på hur förkyld han var. Då tycker jag att han kunde hålla den för sig själv och inte överföra den till mig :P Jag tror dock att jag kan ha varit extra mottaglig också eftersom jag halva veckan sov riktigt länge, och sen vände på dygnet och gick upp riktigt tidigt flera dagar i sträck. Samt att när vi inte satt på exkursionsbussen så gick vi omkring i ett frostigt, höstkyligt, men ändå soligt Närke... Men det blommade verkligen ut igår, när jag och Kajsa gick och tränade. Jag sa det redan under dagen att jag inte tänkte ge allt, eftersom jag inte kände mig helt pepp. Men när vi väl stod i lokalen och boxades på varandra så blev jag helt matt bara efter uppvärmningen. Så efter en timme gick vi, och skippade styrkedelen. Idag vaknade jag och var helt täppt i näsan och har haft feber hela dagen, mer eller mindre. Mådde lite bättre efter att jag åt glass på eftermiddagen, men det kan å andra sidan ha varit en sockerchock eller att värktabletten jag tog började verka :P Nu ligger jag mest och nyser och försöker att inte tänka. Ska bli lagom underhållande att försöka skriva ett case i helgen också – jag har ingen aning om hur det går till, eftersom jag missade den lektionen när de gick igenom det... och jag missade min chans att fråga om det idag, eftersom jag inte gick på någon av mina föreläsningar idag.

23:31 Pasta och pizza, baby!

2010-10-11 – 21.49 – Måndag

Det var tydligen stora bulldagen förra veckan. Men inte i det här hushållet, oh nej. Den inträffade igår istället. Jag fick stora inte-skriva-pm-rycket och bestämde mig för att baka bullar istället. Och jag är fortfarande baksugen. Lite scones och paj är det som står näst på min lista. Och göra mega-muffins också :D Gjorde en omgång muffins för en vecka sen, men de blev så små, så jag vill göra nya, stora.. kanske till och med med frosting? ^^

Imorgon blir det rytmik och zumba som gäller. Antagligen stannar jag kvar på skolan mellan och pluggar lite. I alla fall läser klart Samuel Beckets fantastiskt konstiga pjäs som jag och Kajsa ska arbeta med. I väntan på Godot. Eller... i väntan på vad då? Jag har dock lite svårt att inte läsa in en massa konstigheter, eftersom jag såg pjäsen framföras när jag gick på gymnasiet – och då hade jag väldigt höga förhoppningar som den föreställningen inte levde upp till. Men texten är kul. Typ. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga.

22:03 Scones! Eller Wii...?

2010-10-07 – 21.55 – Onsdag

Då var det oktober då. Härliga, sköna oktober. Full med sina fallande löv och färger! Jag blir riktigt lycklig av att se löven i alla dess färger när de virvlar omkring efter vindens fart och färd. Jag blir också riktigt lycklig av att jag har börjat träna och på riktigt gå ner i vikt. Inte sådant där fånigt ”ställa sig på vågen och glädjas åt att man har gått ner ett hekto, äta godis, och sen gå upp ett kilo”. Utan faktiskt på riktigt tappa vikt. Och midjemått. Något kilo och någon centimeter är det vad det rör sig om, men än finns det mycket fläsk som ska bort, innan jag har de där 90-60-90 måtten alla pratar om.. Eller är det 110-70-80 det är numera? Stora bröst, minimal midja och små höfter? Jag vet inte.. Jag är mer ute efter att få en starkare och smidigare kropp. För tillfället gör det dock bara ont. Ont i leder och muskler som inte är vana vid att träna på det här sättet :P Första gången blev det cardio medel (fast jag och Kajsa hade trott vi skulle på Happy Moves :P). Andra gången blev det core och styrka. I tisdags blev det cardio box intensiv med styrka och idag vanlig cardio box. På tisdag ska vi kanske prova zumba. Det ska tydligen vara den nya innegrejen. De har alltid fullt på sina pass. Men oavsett vad vi kör på tisdag så måste jag köpa ett nytt träningskort, eftersom mitt provapåkort är slut nu (det skulle varit slut efter tre gånger, men jag kom sent till ett av passen så tränaren glömde kolla mitt kort :P). Vilket gör att min budget verkligen kommer halta de kommande veckorna... råkade ju köpa mig ett Wii för ett par dagar sen. Eller en vecka är det. Idag. Såatte... Men jag har riktigt kul åt att träna hemma också, på Wii Sports och Sports Resort :D

Egentligen har jag inte så mycket att säga just nu. Mer än att jag har en massa uppgifter kvar att göra. Trots att jag redan har gjort ett par av dem... Menmen, jag har hoppet uppe än så länge. Dessutom har jag hittat en ny favoritkomiker. Eller, det är ett gäng komiker faktiskt. De tillhör samma grupp. Men vad de heter, det tänker jag då inte säga. Det räcker med att de figurerar i pressen hela tiden....

22:12 Vissa människor förstår man inte hur de har klarat sig...

2010-09-28 – 22.03 – Tisdag

Ja, det blev som jag befarade. Men jag vaknade inte upp förra måndagen och var rädd. Jag vaknade upp förra måndagen och var förbannad. Förbannad för att politikerna idag är så pass dumma i huvudet att de inte vågar ta de debatter som folket i samhället ser som problem. Eller som skulle kunna utgöra ett problem. Om någon har en åsikt, då diskuteras den, för någon annan håller med, eller i alla fall nästan. Men om någon trejde är av en annan åsikt, då stänger man dörrarna, man drar ner rullgardinerna, sätter sig i den mörka källaren med öronproppar på och läser sitt mantra ”Jag har rätt, du har fel” för sig själv, tills man tror att den där tredje utanför dörren har gått sin väg. Men ack, det hade den tredje personen inte. Istället har den tredje personen lyckats prata med en fjärde person, och en femte, och en sjätte. Tillslut är det bara den första och den andra personen som sitter där i sina källare som inte diskuterar med några andra än sig själva. Och så kallar man dem utanför dörren för främlingsfientliga. Man kan vara främlingsfientlig på många vis. Inte bara mot ”främmande” människor, utan mot ”främmande” åsikter också – som är så ”främmande” att över fem procent av Sveriges röster inte vill höras av de där källarpratarna.

Usch, nä, nu blir jag alldeles för politisk. Jag gillar inte politik. Jag blir bara arg och upprörd. Jag trodde att något skulle hända med svensk politik efter förra valet, för fyra år sedan. Men nä. Vissa var ju smarta nog att påbörja sin förändring redan före förra valet. Medan andra trodde att ”gammalt funkar fortfarande”. Mja, tyvärr. När samhället utvecklas så måste också politikerna göra det, liksom deras valpropaganda måste förnyas och tilltala de nya väljarna. Jag fick höra av en kurskamrat att jag borde bli politiker. Men då skulle jag verkligen bli arg. Och förbannad på mig själv. Jag sitter hellre här och kritiserar dem från min egen lekarnivå. Visste ni förresten att Göran Hägglund, Jan Björklund, Mona Sahlin, Maud Olofsson och Lars Ohly sammanlagt har noll högskolepoäng? Jovisst, det stod i senaste numret av Studentliv (nr 3/10). Första uppslaget. Kolla om ni inte tror mig.

I övrigt, vad har hänt i mitt liv? Well... Dennis låg på sjukhuset förra helgen. Så det var lite småjobbigt. Men det var inte värre än vad jag först hade befarat. ”Bara” en kraftig astmaattack i kombination med bronkit. Värsta lyxen ju! Hehe.. eller inte. Men han såg ut att må hyfsat mycket bättre nu än vad han har gjort det senaste – ja, alltså, jag var i Göteborg och hälsade på nu i helgen. Så i fredags gick jag, Kim, Mamma och Linnéa på Den Inbillningssjuke på Göteborgs Stadsteater. Grymt bra, måste jag säga. Fantastisk! En unik (skulle jag vilja påstå) kombination av gammalt och nytt, av olika förhållningssätt till publiken och av olika spelstilar. Lätt värd sina 130 kronor som en fattig student lätt kan kosta på sig för att få lite (och bra) kultur i kroppen (eller 250 för ”vuxen” – psst, ja smygreklam :D)! Efteråt gick jag och Kim på Rockbaren, mest för att vi ville. Tanken var egentligen att vi bara skulle ta en öl. Men så stannade vi ett tag i alla fall och umgicks med Kims nollekompisar som var där och sen kom både Stor-Björn, Bengan, Therese, Victor och Frida. Plus att jag skaffade mig en ny vän :D

I lördags var det också fest, för Robin. Födelsedagsfest för att vara exakt. *random letande på wikipedia efter zodiakförklaringar och stjärnbildskonstallationer* Och det var riktigt trevligt det med, fram tills den punkt då jag för andra gången smetade dipp över Bätas ansikte och fick en skrattattack så jag halkade/gled ner på golvet och slog i en glasflaska som stod i vägen för mitt bakhuvud. Jag både skrattade och grät. Men mest var jag rädd. Jag ville, kunde, ville inte röra på mig, för jag var rädd att något kanske hade gått sönder (och då syftar jag inte på glasflaskan). Efter en stund liggandes på golvet i framåtstupasidoläge/fosterställning så hjälptes jag upp och fick lägga mig i en säng. Beata blandade en drink till mig, som säkerligen hade varit jättegod, om jag bara hade kunnat dricka den. Efter ytterligare en stund i sängen, där jag var rädd för att somna, så bestämde jag mig för att frisk luft kanske var en bättre lösning. Så jag och Kim tackade för oss och åkte hem. Nog för att det var skönt ute i friska luften, men jag kände mig fortfarande inte helt okej i söndags, så jag ringde och avbokade med mamma, som jag hade lovat hälsa på igen för att hämta några grejer där som jag inte hämtade i fredags. Istället åkte jag hem till henne igår, fast via Maria, så jag fick träffa Lilja en stund också. Hon lärde sig att Kim antingen ”jobba” eller ”pugga” :D

Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig fortfarande inte riktigt kry i bollen. Jag har ändå lyckats vara med på rytmik-lektionen idag och därefter på ett träningspass. Får hoppas att det går över snart. Jag har ju trots allt ändå försökt hålla mig stilla och lugn (när jag inte har behövt göra annat). Men om inte illamåendet går över snart får jag nog konsultera en läkare. Eller i alla fall sjukvårdsupplysningen :P

22:41 Näei pappa! Han ljuger!

2010-09-19 – 01.05 – Söndag

Om ett par timmar ska jag gå till valstugan och göra min plikt som svensk medborgare. (Klicka här för ett litet skratt)

Åh, snälla. Jag har varit duktig, så duktig! I över ett halvår har jag försökt bli en bättre dålig förlorare, jag har lärt mig att glädjas åt andras vinster och vara mindre bitter åt mina förluster. Men snälla, snälla. Jag vinner så sällan. Snälla, låt mig vinna idag. Det är inte mycket jag kräver. Jag vill bara inte vakna upp på måndag och vara rädd. Snälla, låt min önskan bli hörd. Jag vill inte vara rädd på måndag, eller tisdag, eller nästa vecka eller någon annan dag heller för den delen. Men idag, och igår, och hela veckan har jag varit livrädd. Och jag kommer vara ännu mer rädd imorgon.

01.09 Åh, vad jag blir bra i tv eller hur,

jag är som gjord för tv-bildens form

Jag kan säga svåra ord som konjunktur

och jag tar ändå tittarna med storm

2010-09-15 – 08.46 – Onsdag

Usch, jag hade en jättehemsk dröm. Eller så hemsk var den nog inte, snarare konstig. Och lite jobbig. Först och främst hade jag en till lägenhet. Varför vet jag inte, men jag hade en, liksom som en fristad eller nått. Den låg i alla fall på bottenplan, i ett område som liknade Smycke, fast mer Guldringen... Anywho, jag hade gått dit för att jag skulle kolla lite saker, mest för att se så att allt stod rätt till, när jag plötsligt hör en massa tonårspojkar skrika saker om Sverigedemokraterna. Jag gick ut på min altanplätt för att höra vad de egentligen gastade om, och såg då att de hade ljusblåa tröjor på sig, med gul text och en blåsippa på... Jag blev arg och skrek ut (på skånska av någon anledning :P) att jag ville att de skulle vara tysta, hålla käften rent ut sagt. Då vände de sig om, såg mig och började komma emot mig. När jag var på väg in i min lägenhet igen så klev en av killarna över staketet och då såg jag min chans. Vad han gjorde var olaga intrång. Jag tog tag i honom och sa åt honom att försvinna innan jag ringde polisen. Och jag tänkte inte släppa honom om han så försökte eftersom han hade invaderat på min tomt. (Här kan jag också ha fått naglar/klor likt Wolverine, men det hör inte riktigt till drömmen tror jag :P).

Sen försvann de. Och jag gick tillbaka till den lägenheten jag delar med Linnéa. Klockan var åtta på morgonen när hon började dammsuga. Jag klev upp för att höra vad hon egentligen sysslade med, och fick svaret att Kristoffer tyckte det var lugnt att hon dammsög... o.O Sen kom AK upp med en massa påsar med madrasser och dammtrasor i. Efter henne kom Martin, Kina, Rebecka... och jag vet inte hur många de var. De skulle tydligen iväg och äta bakispizza – de hade tydligen firat hela kvällen innan att de rödgröna hade vunnit valet, vilket jag helt hade missat (vi skulle tydligen få tillbaka en massa pengar också o.O). Jag kom inte ens ihåg vad det var jag hade röstat på...

Och när jag vaknade var jag rädd. Rädd för att det bara är några dagar kvar till valet. Rädd för att jag inte vet vad jag ska rösta på. Rädd för att den nya regeringen kanske innehåller ännu värre partier än den redan gör. Rädd för att världen ska gå under. Rädd för framtiden. Men det är jag ändå. Även fast det inte är valtider. Jag är rädd för vad som ska hända inom en vecka. Jag är rädd för att utomjordingar ska ta över världen. Jag är rädd för människans idioti. Jag är rädd att hon en dag kommer sätta pistolmynningen mot sitt eget huvud och utplåna allt vad liv heter.

Men nu är det höst. Och jag läser 45 högskolepoäng (Genus i skolan, Medeltidens materiella kultur, Sagans förtrollande värld, Rytmik I och Teater Drama III) – så jag har egentligen inte så mycket tid att vara orolig på. Egenkligen.

09:09 Imorgon kommer statsministern... eller ja, Fredrik Reinfeldt kommer hit...