Alakazam

Egentligen var det väl bara en fråga om när saker och ting skulle ske. När skulle han ta sitt förnuft till fånga och göra slut? Eller borde hon ha gjort det mycket tidigare? Hon suckade tungt och andades in ångorna från sitt te. Vad borde de egentligen göra? Det var ju självklart att han älskade henne. Och hon honom. Men på något sätt verkade han inte kunna visa det så mycket som hon önskade att han skulle göra. Och hon vågade inte släppa ut allt hon kände för honom också. Det hade gått så lång tid sen saker och ting första gången börjat gå snett. Sena nätter och bortglömda löften. Till en början hade hon bara låtit det hela passera, och tänkt att han borde fatta att man inte kan bete sig så. En vän till henne hade sagt till henne att om man låter det ske en gång, så kommer det bli en dålig vana, som kommer bli svårare att bryta ju längre tid som man lät passera. Hon tittade ut genom caféets fönster och lyssnade på regnet som piskade mot rutorna. Utanför rusade folk förbi med paraplyer och regnkappor, som mörka skuggor i den redan mörka, men ändå tidiga kvällen. Höstlöven hade sedan länge fallit av träden och samlade ihop sig i rännstenen så att vattnet som forsade nerför gatorna fick långa omvägar för att nå ner till kloakerna. Långsamt återvände hon till sitt te. Och sin klocka. Klockan var fem. Hon var en tidsoptimist och hade kommit till caféet tio minuter tidigare än de hade lovat varandra, och blev otåligare för varje sekund som han drog över. En minut över fem. Två. Nej, det är inte hans fel att han inte är här prick fem. Trafiken och vädret gör sin beskärda del av eländet också. Dessutom kunde hon faktiskt godta att man är sen. Eller i alla fall försökte hon det. Hon hade svårigheter med att inse att folk hade andra inställningar till tid än den hon själv hade. Plötsligt hördes ljudet av en dörr som öppnades, vinden som ylade utanför och en mansperson klev in i det dunkla caféet. Han gick fram till kassan och beställde te. Redan innan han pratade visste hon vad han skulle beställa, orange jaïpur, och försökte dämpa sin iver och koncentrera sig på vad de skulle prata om. Hon måste förklara för honom att hon inte orkade med det här längre. Men så fort hon såg honom dra av sig huvan på jackan försvann all sans och balans som någonsin existerat i hennes sinne. Strax fick han sitt te och lunkade iväg bland borden, sökande med blicken och fann tillslut att han redan hade gått förbi henne. Lite röd om kinderna satte han ner sin kopp framför henne, drog av sig jackan och hängde den på stolsryggen, för att sedan placera sin vackra kroppshydda framför henne. Fortfarande generad drog han handen genom håret, liksom för att undersöka om det klarat sig undan regnet och tittade sedan upp på henne från att ha studerat koppens innehåll.

"Du ville prata med mig om något?" sa han försiktigt och började röra runt med skeden i teet. Och hon ville återigen bara glömma allt elakt och hemskt hon någonsin tänkt om honom och deras förhållande. Hon ville kasta sig i hans armar och låta verkligheten försvinna någon annanstans. Hon ville?

"Ja..." började hon dröjande. "Jag vet inte om du har märkt det här själv, men det borde du ha gjort. Vårat förhållande är inte vad det en gång var. Du och jag har utvecklats, men vi har inte gjort det tillsammans. Vissa gånger önskade jag att vi fortfarande kunde vara tillbaka på noll, som det var när vi träffades för ett år sedan. Men, jag vet inte hur jag ska fortsätta" avbröt hon sig när hon kände att rösten började svika henne. Ögonen brände av tårar hon försökte hålla tillbaka. Han böjde sig över bordet och strök henne över kinden. När hon vågade titta upp på honom såg hon att hans ögon redan var röda.

"Förlåt mig. Förlåt, förlåt, förlåt. Jag borde inte ha låtit det gå så här långt. Jag borde ha sagt ifrån när jag märkte saker. Varför har du inte sagt något tidigare, om du också känt att det här är fel?" Hon skakade på huvudet och kände hur tårarna rann nerför kinderna.
"Jag vet inte. Det kändes som om du kanske skulle inse vad som hände och själv ändra på saker. Jag tyckte att jag gjorde det, men såg ingen förändring." Han skakade på huvudet och drog sig tillbaka. Ju längre bort han kom från henne, desto mer kändes kylan som vällde fram ur dem båda.

"Det här leder ingen vart. Jag älskar dig. Men det är uppenbart att vi inte klarar av att vara tillsammans." Han reste sig upp och började ta på sig sin dyblöta jacka igen. "Vi kunde ha blivit ett vackert par, om vi var ämnade för varandra. Det gör mig verkligen ont att säga de här orden, men det funkar inte, och som du säger så tycker ju du det själv. Så" sa han och rättade till jackan och såg henne djupt i ögonen "I guess this is good bye."

Han började röra sig mot dörren som skulle leda honom bort från det han värderade mest i världen, den han hade älskat högst i hela sitt liv, bort från sitt liv. Nåja, ute i regnet skulle ingen se honom fälla en enda tår - han brydde sig inte om att dra upp huvan.

"Vänta" ropade hon efter honom. "Jag har mer att säga dig. Viktiga saker."

"Som vaddå? Att du tycker att vi inte jobbat tillräckligt på det här och att vi ska ta paus och alla andra de där klichéerna man jämt ser på tv? Nej, jag orkar inte mer just nu."

"Snälla, lyssna på mig." Han vände sig om och såg på henne där hon satt med huvudet nerböjt och händerna i knäet. Hon såg nästan ut som en trasig docka, som ingen längre ville leka med. Han ville leka med henne. Han ville verkligen ta hand om henne. För bara några månader sedan hade han börjat leta efter den perfekta ringen till henne, dock utan större framgång, men som för att bevisa för henne hur starkt han kände för henne. Så att hon äntligen skulle förstå att det här var allvar. Visst förstod hon, men deras uppfattningar och värderingar om saker och ting skilde sig markant, som natt och dag. Men just nu var det något litet inom honom som ropade efter att han skulle stanna, och lyssna på vad hon hade att säga. Och en större röst som beordrade honom att ta tillbaka det han nyss sa.

"Vad är det?" sa han när han återigen satte sig ner. Hon fortsatte titta ner på sina händer och började skruva på sig, så som hon alltid gjorde när hon hade något viktigt att berätta, men inte visste vart hon skulle börja. I början av deras förhållande hade hon varit en riktig drama queen som slängt ur sig de läskigaste saker utan minsta omsvep, som om det vore vilken vardaglig hälsning som helst. Nu hade hon börjat förstå att man inte riktigt kan bete sig så. Han väntade tålmodigt på vad hon skulle komma fram till att säga till honom, samtidigt som han ändå kände en viss otålighet ju längre tid hon tog på sig, eftersom det var utmärkande för henne att det hon skulle berätta verkligen var något viktigt. Nu tog hon ett djupt andetag och tittade upp från sitt knä och betraktade hans haka, hans näsa och fixerade sedan blicken vid hans ögon. Hennes blåa ögon lös av något han inte riktigt kunde beskriva, men det här skulle verkligen få honom att ramla av stolen, det var han säker på.

"Jag är gravid."

Nej, han hamnade inte på golvet. Han fick meningen slängd i ansiktet utan det minsta omsvep. Varför kunde hon inte lära av sina misstag? Chockat blinkade han och försökte förstå vad hon precis hade sagt. Gravid.

"Hur...? Va? När...? Hur... va?!" var det enda han kunde få fram.

"Jag sa ju att jag inte mått bra de senaste veckorna. Varken fysiskt eller psykiskt. Miranda följde med mig till ungdomsmottagningen i fredags. Där fick jag prata med en barnmorska och sedan en psykolog. Hon tyckte inte att jag skulle berätta det för dig förrän vi hade rett ut våra andra problem. Men om du ändå hade tänkt lämna mig, så vill jag att du ska veta vad det är du lämnar."

"Så du tänker behålla barnet?" Han visste inte vad han skulle ta sig till. Till skillnad från henne hade han drömt om att skaffa familj, två barn minst, och bli den bästa farsan i hela världen. Men inte förrän om minst fem-tio år. När han hade studierna bakom sig och förhoppningsvis ett fast jobb att försörja familjen med.

"Ja. Och jag skulle önska att du stannar hos mig, hjälper mig att ta vara på vad det är som vi har orsakat."

"Men... jag trodde... skydd?"

"Ja, det trodde jag med. Men tydligen inte. Om du inte tror mig kan vi köpa ett test och se efter igen. Mamma använde femton olika när hon fick reda på att hon bar på Martin. Mig bar hon lugnt vidare på och litade på doktorns ordinationer. Första barnet skrämmer alltid slag på föräldrarna, sa psykologen." Hon avbröt sig själv när hon insåg att han inte lyssnade. Istället följde hon hans blick som inte längre var riktad mot henne, utan mot caféets dörr. Där stod en nyanländ kvinna med ett paraply i handen som dröp av regndroppar. Denna lät blicken glida genom lokalen och fann till sin glädje att hon kommit rätt när hennes blick mötte hans. Hon började gå mot deras plats i ett av caféets vrår med, på något sätt, glada steg.

"Hej! Jag tänkte väl att jag skulle hitta dig här!" utbrast hon och hävde sig över honom för att ge honom en kram, samtidigt som hon passade på att kyssa honom på kinden. "Har du väntat länge eller? Ska vi ta och gå, det är ju uppehåll nu. Det kommer dessutom en spårvagn om bara några minuter som går förbi mig."

"Ursäkta, men vi är mitt uppe i ett samtal. Vad det än är det du pratar om rör sig om så har du inget här att göra nu. Var vänlig, gå."

Hon vände sig mot kvinnan som satt rakryggad på andra sidan bordet och som stirrade stint på den nyanlända. Hon släppte taget om honom och reste på sig. Hon var en person som inte var van vid att få så starka tillrättavisningar ens när hon gjort något riktigt dumt. Men så märkte hon av stämningen som befann sig runt bordet och insåg plötsligt att hon hade trampat väldigt snett.

"Oj, förlåt. Det var inte alls min mening att störa... eh... Vi hade nämligen bestämt att vi skulle mötas vid universitetet om fem minuter och eftersom det regnade tänkte jag att han kanske hade gått in här. Jag skulle... äsch, jag går. Förlåt att jag störde, det var inte min mening." Hon rättade till sin jacka och såg ursäktande på dem båda och hoppades att de skulle säga något innan hon gick, men utan framgång. Istället tog hon ett nytt tag om sitt paraply och började långsamt röra sig mot dörren, så det skulle se ut som om hon inte ville gå ut i regnet igen, men egentligen för att försöka tjuvlyssna på vad deras samtal handlade om. Också det var till ingen nytta, för hon märkte strax att paret inte släppte henne med blicken förrän hon försvunnit bort från caféet.

Det tog ytterligare en stund för dem efter att kvinnan hade gått innan de tittade på varandra. Han önskade att han kunde säga något som inte skulle få hennes svartsjuka att blossa upp, men det var få saker hon egentligen lyssnade på vad det gällde honom och andra kvinnor. I alla fall de som hon inte kände till, eller personligen hade satt på att vakta honom när hon själv inte kunde vara i närheten.

"Vad skulle det där föreställa?" För första gången på en bra stund tog hon åter upp sin tekopp och drack åtminstone en klunk. Han följde hennes exempel för att vinna tid att komma på hur han skulle förklara vem den andra kvinnan var. Om han sa som det var att han inte varit otrogen skulle hon inte tro honom. Om han sa att han hade varit det, skulle det få samma effekt som det tidigare alternativet, fast hon skulle naturligtvis tro honom då. Murphys lag om alltings jävlighet verkade drabba honom överdrivet mycket just idag. Kan något gå fel, då går naturligtvis allt fel. När allting är som jävligast, ja, blir det inte då ännu värre? Nej, egentligen ville han inte tänka så. Han är ingen pessimist. Bara lite cynisk, sådär ibland. Men vem är inte det?

"Nå? Ska du komma med något svar, eller ska jag anta att du ville strula med den där inför mig och sen slänga mig på sophögen som alla andra idioter verkar göra i det här landet nuförtiden? Eller ska jag anta att du tänker komma med en faktiskt logisk förklaring till det som hände? Nå, jag väntar."

"Det där är min klasskamrat, och det hon sa var sant. Jag trodde att vårat samtal här inte skulle bli så långdraget, och stämde därför träff med henne för att vi skulle åka hem till henne och gå igenom de sista på vårat projekt. Du vet, det där som jag har tjatat om ganska mycket det senaste halvåret. Med andra ord; det där var min labbpartner."

"Jaha" svarade hon tyst och återgick till sitt monotona skedrörande. Tystnaden lade sig återigen över deras lilla utrymme. Utanför verkade det som om det hade slutat regna, men mörkret sänkte sig snabbt över staden och det var färre och färre människor som gick förbi utanför gatan. Det susade förbi ett par bilar som tutade på spårvagnarna, som i sin tur ringde tillbaka. Omkring dem på caféet satt folk och åt eller spelade schack, men dem eller deras stoj, eller nånting som hände runt om dem märkte det inte av. Det kändes som om en evighet passerade förbi innan någon pratade igen. Tillslut tog han till orda och denna gång utan att känna gråten i halsen och med en stadig blick in i hennes vackra ögon.

~ * ~

De kommande fem månaderna blev väldigt stressiga för dem båda. De hittade lyckligtvis en liten lägenhet som det lyckades inreda så den både var hemtrevlig och barnvänlig. Hans studier gick det lite sämre för, men han klarade ändå omtentorna och blev godkänd i sina kurser. För henne själv blev det en ordentlig omställning att flytta så snart hemifrån, hon som hade planerat att påbörja sina egna studier den kommande hösten och inte tänkt bilda familj så snart. Men efter att de övervägt både en och tre gånger kom de fram till att det här barnet både skulle rädda deras förhållande, och föra dem närmare varandra. Och sanningen att säga så var det en strålande vårdag i april som de på Mölndals Sjukhus kände sig mycket lyckliga över att få höra deras dotter skrikande ta sina första andetag.

Författarens kommentar;

Titeln till den här novellen kan ses lite udda, eftersom handlingen inte har någonting med vare sig vapen eller blommor att göra. Men om man känner till det gamla sköna hårdrocksbandet Guns N'Roses, så förstår man ganska snart att scenariot är hämtat från en av deras ballader, nämligen November Rain.