Alakazam

För dryga en vecka sedan packade jag ihop de sista sakerna och duschade en sista gång på en vecka. För att komma till Belgien var jag tvungen att ta en omväg till Hisingen för att samla ihop mina vänner; Kikki, Kim, Nicklas, Anders, Martin och Therese. Runt nio-halv tio satt vi på Nils Ericssonsterminalen och väntade på att ölen skulle komma till oss. Och det gjorde den, i Lisas mammas bil. Sen samlades lite annat folk kring vår lilla församling och vi skålade och skrålade. När klockan närmade sig ett hade regnet sedan en tid tillbaka fallit över våra huvuden, och den stund det tog för oss att vänta på Festivalbussen och få slänga in våra väskor i bagaget, hann både jag och alla andra bli riktigt blöta.

Logiskt sett kom ju inte bussen förrän nu. Och blöta var vi. Bussresan var lång. Tjugo timmar lång. JÄTTELÅNG! Folk söp och spelade konstig musik på högsta volym på sätet framför mig och jag kunde inte sova. Eller jo, det kunde jag. Men det var jobbigt. Vi flög en färja mellan Helsingborg och Helsingör och bytte chaufför någonstans i Danmark. Lång resa. MYCKET lång resa. När vi väl kom fram var vi ca två timmar försenade, och löftet om att vi som kom utomlandsifrån skulle få gå före i kön var då ett minne blott. Vi fick snällt ställa oss i kön för att bli visiterade. För det första, så skulle man dela upp sig i killar och tjejer, men de hade inte varit smarta nog att göra dela in köerna lite bättre. Som det såg ut fanns det tio ingångar indelade, från vänster; Kille-Kille-Kille-Tjej-Kille-Kille-Tjej-Kille-Tjej-Kille. Hade det inte varit smartare om tjejernas ingångar varit enskilda i en av ändarna? De har även väldigt underliga regler om vad man får och inte får ha med sig på festivalerna i Belgien. Endast ett flak öl, 33cl. Ingen sprit, och särskillt inga glasflaskor eller glasburkar. Kikki, som hamnade före mig i turen, hade en vattenpipa med sig, och blev insläppt så länge hon lovade att röka på (Ja, det var ungefär så de uttryckte sig...). Kim hade köpt en flaska Akvavit som vi hade hällt över i en Ramlösaflaska. Så när det var min tur att slänga upp väskorna på bordet tittade de först i resväskan som innehöll öl, sovsäck och handduk. Tjejen som tittade ner där blev helt förskräckt när det visade sig att mina öl var varma (den väskan hade legat i bagaget hela resan, på motorn...). När de öppnade min ryggsäck pratade den andra tjejen i telefon, så den första fick kolla även den, och konstaterade att det var mest kläder, en vattenflaska, lite hygienarticklar. Jamen, det såg ju bra ut. Vi hade tur. Det var ett par stycken innan oss som blev av med glasflaskor, några som haft röd "saft" i colaflaskor, som blev beslagtagna. Kim å sin sida hade kunnat smussla in mer öl i sin väska, eftersom de frågade honom vad som fanns däri, han svarade "Tventyfår beers, ju k-nåw ö 'flak'!", de tog fram en burk, skrattade och la ner den igen. Väl inne på området var det dags att vanda en kilometer tills vi fick packa upp våra tält. Och där slog min bisterhet in. Oaj, vad jag blev arg på tältet. SÅ dåligt.

Men vi byggde upp det, och sov där första natten, jag och Kim. Jag hade lånat tältet av mina grannar som påstod att det var helt nyinköpt och rymde minst tre pers, så Kikki blev ju lite snuvad på sin sovplats. Det tältet måste ha övervintrat sig självt, för så vitt jag vet görs inte sånna där tält längre. Men hon fick sova hos Martin, en kille som vi lärde känna på bussen, som vi borde lärt känna under alla dessa kvällar vi varit på Rockbaren. Nåväl. När vi vaknade var vårt tygstycke-uppspänt-mellan-två-pinnar varmt som i en bastu. Några timmar tidigare hade en stackars kille gått runt och skrikit hjärtskärande efter någon Pierre/Per (och enligt mig och några till lät det även som om han ville ha tag på Christer Pettersson... Kanske om han skrek lite högre, skulle han ha kunnat väcka de döda, för de måste åtminstånne vridit sig i sina gravar...). Enyweis, det var soligt. Vi satt ett par timmar och pillade oss i naveln, Lisa, Martin och Therese gick den halvmil, som det var, bort till affären och införskaffade lite mat. När de väl kom tillbaka tänkte Kim, Kikki och jag att vi lika gärna kunde ta oss en sväng dit, medans det ännu var fint väder. När vi kommit ut från campingområdet började det regna, ganska lätt, men ändock regn. Mycket irriterande. När vi gått förbi själva festivalområdet fullkomligt öste det ner. Vi blev jätteblöta. Och tror ni inte regnet upphörde precis innan vi kom fram till affären? Jäkla... bajs. Min bitterhet började gå över i en migränattack och den blev inte bättre när vi väl plockat på oss chips, salsadipp och nutella. För vad händer inte när vi lämnat det lilla samhälle affären låg i? Jo, ovädret hälsade på oss igen. Genomblöta kom vi tillbaka till campet för att inse att tältet det var tänkt att man skulle sova i var numera en swimmingpool. Det var inte min dag. På gränsen till ett nervöst sammanbrott, panikattack och ett migränanfall lotsade Martin och Kikki in mig i deras tält och undersökte skadorna på våra grejer. Som tur var hade det mesta av mina grejer klarat sig bra. Kims prylar var det lite värre med. Martin fixade huvudvärkstabletter åt mig och jag sov bort nästan hela dagen. Bortåt kvällingen vaknade jag till liv igen, men mådde inte så jättebra för det. Stannade i tältet mest hela tiden de resterande timmarna. Vid ett tittade Kim in för att se om jag fortfarande ville se Blind Guardian. Nä, jag ville sova.

Och sova, det fick jag. Vaknade till liv någon gång på förmiddagen, och fick för mig att det var vackert väder utanför. Jo, relativt bra väder var det iaf. Det regnade till och från, och solen sken inte lika intensivt som den hade gjort dagen innan, men den fanns där ibland. Vi rökte vattenpipa (vanlig tobak, trots vad tjejerna i entrén tyckte - och vad resten av besökarna tycktes hålla på med). Frammåt eftermiddagen begav vi oss mot festivalområdet för att glo lite på Cannibal Corpse. De var faktiskt helt okej, trodde jag inte. Fast vi stannade inte så länge, för Lisa tyckte vi skulle dra oss mot main-scenen där Heaven & Hell skulle gå på. Hade vi bara väntat i tältet och lyssnat klart på CC hade vi sluppit bli blöta. Men jag stod och kramade Kim, så vi blev bara blöta på ryggarna. Eller ja, han blev lite blöt på magen också, jag blev blöt på hela baksidan. Vad det beträffar bandet så nådde de inte alls upp till mina höga förväntningar, och sannerligen inte de förväntningar folk hade som sett dem på SRF. Lite synd faktiskt. Efter det gick vi tillbaka till campet en stund för att sedan vandra tillbaka och höra någon låt med Me First and The GimmieGimmies och sedan placera ut oss i publikhavet för att spana in Iron Maiden. Ljudet var kasst och scenshowen var inte som jag förväntade mig. Men det var myspys att se dem tillsammans med Kim. Och det var rätt kul att se Kikki bli alldeles till sig så fort det kom någon låt hon kände igen - de blandade ganska friskt mellan gammalt och nynytt.

Vi vaknade sent. I jämförelse med de andra dagarna. Det var tänkt att jag skulle se Moonsorrow. Men dem sket ju jag i. Istället satt jag, Kikki och Martin och mumsade djungelvrål. Tills jag kollade på klockan och insåg att den var nästan halv sex. Vi la benen på ryggen (hur sjutton man nu gör det?) och rusade iväg till festivalområdet för att få en skymt av Korpiklaani. Vi hann precis till tältet när publiken började röra sig utåt, men de körde den enda låt vi egentligen kom för att se - Happy Little Boozer! Därefter traskade vi omkring på området och köpte prylar. Ett par flaggor i diverse mönster, ett par ringar, tröjor, väskor och annat smått och gott. Strax efter sju hoppade vi in i Fintrolls moshpit och skrek sönder halsarna. Jag och Kikki iaf. De andra var någon annanstans. Vi undvek att se både Slayer och Amon Amarth, och på campingen fann jag att mina öl fortfarande befann sig över tjugosträcket. Kim kom och undrade varför vi inte var där Martin sagt att vi skulle vara, och vi svarade att det sket vi i, för vi skulle se Ozzy. Och Ozzy såg vi också. Till skillnad från ljudet på Maiden dagen innan så vräkte ljudteknikerna på gamlingens. Dock började min höft krångla, så vi stannade en låt efter att Zakk Wilde spelat sitt solo på typ en kvart. När vi kom tillbaka till campingen köpte vi en glass och började den halvlånga vägen till vårt camp och då hörde man klart och tydligt Mama, I'm Coming Home. Han om någon vet hur man får en publik att skratta med sig. Så söt han var där han hoppade omkring och viftade med armarna för att få med sig allt folk. Gulligulligt.

Vissa av oss bestämde sig för att sova bort natten, medan andra söp bort den. Kim hade ju vänligen tänkt sig väcka mig runt sextiden för att vi skulle hinna packa och dona innan bussen gick vid nio. Vilken otur för honom att jag vaknade en halvtimme tidigare och klev ur tältet samtidigt som han tänkte sticka in huvudet. Efter mycket spy och spott fick jag ihop det satans tältet och vi begav oss mot bussarna. Till skillnad från nervägen var hemvägen mycket lugnare på bussen. Kunde ju bero på att folks bandare började tappa batterikraft och de flesta ville sova. Så istället för att de spelade musik i högtalarna (de spelade aldrig en hel låt heller för den delen, vilket gjorde en ganska irriterad) visade de halvkul filmer, som Sjätte Sinnet och American Pie, The Wedding. Och säkert någon mer, men jag sov. Och åt pitabröd med nutella och hotsalsadipp. Och en Whopper när vi stannade någonstans i Tyskland. Det var rätt segt att åka hem, då bussarna hade någon dum grej att de måste stanna på samma ställe och säga åt oss att vi skulle vara snabba. Lätt att vara snabb när det är hundratals hungriga svenskar som stannar på samma rastplats. Men vi kom hem tillslut.

Klockan fyra var vi i Göteborg igen. Kvart i fem gick pendeln till Lindome. Fem över sex gick bussen till Kim. Segt. Det första vi gjorde var att steka köttfärs och koka spagetti. Vid halv åtta någon gång somnade jag av Star Trek och ljudet av regn som föll på taket och fönsterrutorna. Ett antal timmar senare vaknade vi till liv igen och gjorde lite mer mat. Kims mor ringde och ville att vi skulle komma och hälsa på henne en stund. Vi bestämde att ta en buss dagen därpå. På kvällen tittade vi på en helt okej Steven Segalfilm som jag inte kommer ihåg vad den heter. Vid ett gick vi och la oss igen och sov.