Alakazam

2012-02-26 – 21.12 – Söndag

Jisses, vad tråkig min vecka har varit. Jag har seriöst inte gjort någonting. Eller jo, jag har hostat så jag trott att lungorna skulle hoppa ut ur munnen på mig. Och irriterat mig på att jag har lock för båda öronen som inte vill ge med sig. Eller så är de vaxproppar som inte vill spolas bort, för det har jag också försökt med. Det känns bara som om det gör saken värre. Och eftersom det är i båda öronen hör jag typ ingenting och kan inte heller skölja båda öronen samtidigt. Det har dessutom satt sig på mitt balanssinne, så jag känner mig lätt yr större delen av tiden. Kändes helt fantastiskt när jag vaknade vid tretiden häromnatten av att jag inte förstod vad som hände, hostade som en dåre och fick munnen full av slem. Så när jag skulle springa ut i köket vinglade jag omkring som om jag var riktigt full. Väldigt otäck känsla. Om det inte går över, eller ens blir lite bättre i natt, så går jag till läkaren imorgon och ser vad dom har att säga, både om öronen och hostan >_<;

 

Ja, just det ja, igår höll jag i min allra första, professionella föreläsning. Det var jättepirrigt! Blev uppringd för ett par veckor sedan av en vän som arbetar med unga ledare och undrade om jag kunde tänka mig att prata inför dessa unga ledare om att prata inför folk. Först blev jag ställd och tänkte ”oj, kan jag verkligen göra det här?” sen tänkte jag ”ja, det kan jag, jag är ju faktiskt utbildad till just sånt här!” :D Så jag har förberett mig lite smått sedan dess, och nu under veckan har jag planerat en hel del. Dock var fredagen ändå nervig. Skulle min planering verkligen räcka till 90 minuter? Hur många skulle deltagarna vara? Vilken ålderskategori? Kommer de ställa frågor, vad gör jag om de inte ställer några frågor? Men när jag väl åkte iväg kände jag mig rätt säker på min sak. Och väldigt glad över att Kim gav mig en spark i baken :)

 

Helt ärligt gick det väldigt bra, om jag får säga det själv. De var fler än jag hade väntat mig, men i och för sig hade jag inte fått någon siffra på hur många de skulle vara, så att jag gissade på tio och fick runt tjugo kändes ändå ganska bra. De ställde inga frågor, vilket gjorde att jag frågade mig själv om de verkligen lyssnade och om de fattade vad jag babblade på om. Men de tittade på mig och de flesta hade en intresserad min, så jag får väl hoppas att de tyckte det var något sånär intressant :P Det var några där som jag träffat tidigare, och enligt dem var det en bra föreläsning, så det får väl stå för hela gruppen :P Och min planering räckte ganska precis till 90 minuter :D Älskar att jag har förmågan att improvisera och kasta runt i min planering ^_^ Kom till och med på en massa saker under tiden som jag pratade som jag inte alls hade tänkt ta upp, men som i stunden var viktiga att berätta.

21:45 Nä, nu snurrar det för mycket. God natt!

2012-02-22 – 09.33 – Onsdag

Hej, gissa vad? Ja, jag är sjuk igen. Har varit febrig i en vecka, efter några dagar kom hosta och slem och ont i kroppen. Okej, jag har väl själv inte gjort allt för att bli frisk, men jag tycker det borde räcka nu. Har jag inte varit tillräckligt sjuk för nästkommande femton åren? Eller femtio.

 

Anywho, sen förra inlägget har jag jobbat och jobbat och åkt till Nollåttaland en sväng. Fick nämligen en helt fantastisk födelsedagspresent av Lisa, Hannes och Kim; en Rammsteinbiljett! :D Så jag har peppat inför fredagen den sjuttonde februari hur länge som helst ^__^ Och det var så lätt värt det! Jag och Lisa bokade våra tågbiljetter för några veckor sedan och kom fram till att det skulle vara både billigare och roligare att åka upp på torsdagen och stanna till måndagen. Då skulle man slippa stressa mellan centralstationer och glober, och man skulle dessutom ha tid att gå på stan och träffa folk som av någon underlig anledning bestämt sig för att bosätta sig i Nollåttaland. Så sagt och gjort, jag packade min väska under onsdagskvällen, för att lätt kunna hämta den efter jobbet. Men när jag vaknade på tidigt på torsdagsmorgonen hade jag feber. Kanske inte ett av mina bästa val jag har gjort, men jag kände att jag hellre stannade hemma till dess jag behövde åka in för att ta tåget, än att åka och jobba och må sämre.

 

När timmarna runnit iväg och jag sovit lite till tog jag mitt pick och pack, sa ”hej då” till mina små kräk och åkte in till stan. Under tiden hade Lisa varit på biblioteket åt mig för att hitta A Storm of Swords, bok tre i serien A Song of Ice and Fire av George R. R. Martin, eftersom jag var på sluttampen av A Clash of Kings (bok två :P). Vi möttes upp inne i Nordstan, gick till Hemköp och provianterade lite, sen gick vi till Centralstationen där vi träffade på Susan, som jag inte sett sen Lisa tog studenten för tre år sedan. Tåget gick runt halv nio. När vi hade satt oss på våra platser (eller ja, vi bytte massor med plats med de andra resenärerna för att få sitta som vi ville) kände jag en liten känsla komma krypande, en känsla av ”vad sjutton ska jag göra i Stockholm?!”. Jag döpte den känslan till Mongobongo-Bengt :D Mongobongo-Bengt var väldigt duktig på att underhålla mig i alla fall, sen får Lisa stå för vad hon tyckte :P Det blev en hel del back-talk till utroparna, i stil med ”du kan va en Nästa Skövde!” och ”du kan va en varm mat finns i bistron!”.

 

Väl framme i Stockholm blev vi varmt mottagna av Jesper, som tydligen ändå inte hade något bättre för sig än att hjälpa två vilsna västkustskor (haha) att hitta rätt på den väldigt förvirrande centralstationen de har däruppe i Nollåttaland. Först hjälpte han Lisa att köpa rätt sorts färdbevis och sen pekade han ut hur jag skulle nästla mig före en lång kö av människor som liksom jag också åkte på remsor (gah). Eller, kön såg inte ut som en kö, den liksom hade delat sig på mitten, och det var ingen som sa att jag trängde mig före, så jag skuttade glatt förbi ^^; Sen visade Jesper hur lätt det är att gå fel när man tänker på sig själv i första hand – han gick till sitt tågs plattform först, innan vi kom på att vårt tåg inte gick där :P Efter ett tag kom pendeln (ja, orka skriva tunnelbanetåget >_<;) och vi påbörjade den sista etappen innan vi var framme. Mongobongo-Bengt hade väldigt roligt här också, eftersom tåget åkte förbi några ställen med väldigt suspekta namn :P Klockan var runt ett på natten när vi väl var framme hos Lisas kusin som lovat att vi kunde sova hos honom under vår vistelse. Det kändes gött.

 

Fredagen började lite halvsegt. Jag var fortfarande febrig och hade börjat hosta och fått ont i halsen, men det var inget ett litet piller kunde motverka. Efter en liten frukost av ägg och varma mackor åkte vi in till Nollåttastaden för att utforska dess erbjudande. Minns ärligt talat inte vad vi hittade på, men jag vet att jag och Idun hade bestämt att vi skulle ses i Globen City vid fyra för att äta ihop. Det blev sushi, som kanske inte var den godaste jag har ätit, men inte heller den värsta. Just det, nu minns jag :D Vi gick omkring i Gamla Stan innan och turistade oss. Vi passade också på att gå in i SF Bokhandelns butik och jag försökte återigen förklara vad som är så roligt med att spela spel för Lisa :P Anywho, efter sushibesöket traskade vi omkring lite, osäkra på om vi skulle ställa oss i kön för insläppet redan vid femtiden, när konserten inte skulle börja förrän vid halv åtta. I och med att vädret var så kallt så höll vi oss inomhus. Vi hade dock väldigt kul åt att besöka gratistoaletten. Eller, Mongobongo-Bengt hade roligt, min mage höll inte med (jag skyller på Läkerol). Efter ett tag ringde både André och Hannes så vi mötte upp med dem (plus Andrés tjej) innan vi vandrade mot Globens insida.

 

Kön som vi hade stått i i några minuter hade hunnit växa sig jättelång och helt försvinna till dess att vi beslöt oss för att gå in. Vi hängde av oss ytterkläder och gick för att inta våra ståplatser. Fast sen insåg vi att det var ett tag tills förbandet, Deathstars, skulle gå på, så vi satte oss vid sidan av istället. Vi satt under hela Deathstars också för den delen. De var inte de värsta jag har hört (inget kan slå Mastodon i sämstighet) men långt ifrån det bästa. Sångaren såg ut som en femtonåring, försökte sjunga med en basröst han inte hade och växlade mellan det och att skrika som en stucken gris. Men det absolut roligaste var att han mitt från ingenstans kunde klämma ur sig ett ”stockholm” (ja, utan versaler) eller ett ”skrik”. Vid något tillfälle försökte han göra publiken uppmärksam på att Rammstein stod och tittade på och att vi skulle skrika för att värma upp dem, men det gick sådär halvhjärtat det med. Det var rätt skönt när de gick av.

 

En kvart-halvtimme senare släcktes ljusen igen och en stor brygga sänktes ner över publiken. Därefter riktades strålkastarna ut mot läktarna där sex galna tyskar vandrade ner, hållandes en fackla, en svensk flagga och Rammsteins egen flagga. De vandrade genom publiken, till en liten scen i mitten av publikhavet, som åkte upp en bit så att de kunde gå över bryggan till den stora scenen. Det var episkt! Titta själva!

Vi stod ganska långt fram på vänsterkanten så all pyroteknik kändes som om de försökte sig på någon väldigt het hårborttagningsmetod :P Men det var så häftigt! Efter introlåten Sonne körde de Wollt ihr das Bett in Flammen sehen, vilken jag verkligen inte trodde att jag skulle få höra live! :D Sen kom Keine lust, som jag önskat att få se, Sehnsucht, Asche zu Asche, Feuer frei!, helt fantastiskt massa eld, Mutter, Mein Teil, då Till försökte äta upp Flake, också väldigt häftigt att se live :D Därefter kom Du riechst so gut, Links 2 3 4 och jag och Lisa stampade på som bara den med vänster näve i luften ^^ Sen var det dags för alla mainstreamfansens favoritlåt Du hast, så då passade vi på att vila oss lite och dansa fuldans. Sen kom min absoluta favorit från den senaste skivan; Haifisch. Dock var det inte så många som verkade ha hört den, så jag var väl typ ensam om att hoppa omkring och vara lycklig då. Sen bytte de om och vandrade tillbaka ut över bryggan igen för att köra Bück dich, Mann gegen Mann och Ohne dich på den lilla scenen. Både Bück dich och Mann gegen Mann trodde jag verkligen inte att jag skulle få se, så jag blev ännu gladare när de drog igång dem :D Efter det gick de tillbaka till den stora scenen igen och brände på ännu mer pyroteknik till Mein Herz brennt och bombarderade Globen med konfetti under Amerika. Sen försökte Till få igång publiken under Ich will (eftersom den kräver att publiken sjunger tillbaka) men jag tror inte att folk fattade >_<; Så han gick och bytte om (efter låten) och satte på sig ett par gigantiska vingar som vecklades ut och, naturligtvis, sköt eld under Engel. Sen var det dags för finalen. Framför oss hade det hela tiden stått en kanonliknande sak övertäckt, och nu avtäcktes den. Visst var det en kanon, men målad som ett manligt könsorgan. Och vilken låt skulle inte passa bättre än Pussy. Under låten satte sig Till på kanonen som åkte runt scenkanten och sköt ut skum över halva publiken :D Den svalkan var välbehövd! :D Jag läste någon fånig recension i Aftonbladet av någon tönt som inte vet vad han pratade om när han skrev att de bästa låtarna var Ich will och Du hast. ManbahNEI! Alltihopa var så awesome! Kan knappt bärga mig tills jag får se dem igen! :D :D :D :D

Okej, efter konserten gick vi upp till Andrés hotellrum som låg precis bredvid, där vi stannade en stund och pratade av oss innan vi åkte hem till våra sängar. Lördagen började segt, mycket huvudvärk och feber, men ändå lite adrenalin och eufori kvar från fredagens bravader. Återigen åkte vi in till Nollåttastan för att undersöka dess utbud. Senare på kvällen mötte vi upp med Hannes och en kompis till honom och Lisa. Vi tittade på Melostruntpestifalen och blev väl lika förvirrade och arga som alla andra på twitter och ansiktsbok över att Björn Ranelid gick direkt till final. Seriöst, förstår inte vad den snubben höll på med…

 

Söndagen var lite lugnare än de föregående dagarna, men vi åkte liktväl in till stan igen för att träffa två av Lisas gamla gymnasiekompisar som visade oss till ett mysigt litet café, Sturekatten. Framför oss i kön för att beställa stod två dryga nollåttor som på släpig stockholmska analyserade Ranelids framförande och tyckte att det var intressant och nytänkande att recitera en text, för ”det var ju ingen annan som hade gjort så, klart att man går vidare då”. ManbahNEII!! Det heter väl MELODIfestivalen, inte RECITATIONSfestivalen? Eller? Har jag missat något? Efter att ha gått runt och kollat på fula reakläder ett tag så åkte vi till Medborgarplatsen och mötte upp Hannes som var hungrig. Medan han och Lisa mumsade på lite smått och gott försökte jag förstå mig på Lisas iFåne för att eventuellt hitta någon geocach i närheten som jag skulle kunna logga. Till mitt förtret var hemsidan kompatibel med Safari till 100% och när de väl hade ätit klart var klockan dags att åka hem och Mongobongo-Bengt irriterad. Men stället vi var på var nice och bartendern riktigt trevlig. Hemma hos Lisas kusin vankades det spagetti och köttfärssås och två små kusinbarn som i alla fall jag inte hade träffat förut :) Söta var de i alla fall.

 

På måndagsmorgonen vaknade jag av feber och hosta, men jag lyckades ta mig upp i alla fall. Vi packade i ordning det sista, låste, slängde nyckeln genom brevinkastet och åkte in till centralstationen där vi mötte upp min gamla klasskompis Rebecka. Efter att ha slängt in våra väskor i ett skåp visade hon vägen till ett mysigt café, Vetekatten, där vi åt frunch (i alla fall jag, Lisa hade redan ätit innan vi åkte). Efter en timme eller så sa vi adjö till Rebbi och vandrade ut på stan igen. Vi försökte hitta en affär som var stängd under söndagen när vi hade tänkt gå dit, men det gick inte så bra. Tillslut blev jag väldigt stressad av att vi bara gick fram och tillbaka (vi gick in i andra affärer också) och klockan började närma sig hemfärd. Stressen gick inte särskilt bra ihop med feber, halsont och förmågan att få andnöd. Men vi hann till och med köpa lite chai latte på Espresso house innan vi hämtade ut våra väskor och irrade runt på centralstationen som yra höns innan vi fattade vart vi skulle. Hundra olika skyltar pekade åt hundrafemtiofjorton olika håll. Men vi hann, med tio minuters marginal. Våra platser var längst bak i tåget i sista vagnen, lite småkul sådär. Hade vi tänkt efter lite hade vi kunnat sätta oss någon helt annanstans, eftersom det var ett direkttåg som inte gjorde några uppehåll och det var långt ifrån fullsatt. Men samtidigt var det lite skönt att sitta för sig själv (vi hade inte fått platser bredvid varandra här heller) och läsa och ta det lugnt.

 

Överlag var det en väldigt trevlig resa, inte alls så hemsk som jag trodde att den skulle bli. Och Mongobongo-Bengt räddade många tråkiga stunder, i alla fall för mig :P Och som sagt, nästa gång Rammstein är i närheten, då är jag där. Och förhoppningsvis mycket friskare än vad jag är nu :P

12:23 Nu ska jag nog sova en stund till… eller äta något… o.O

2012-02-08 – 10.58 – Onsdag

Idag är det min syster Ninas sjuttonde födelsedag. Och det passar ju bra att inleda med att säga grattis till henne, eftersom det jag har tänkt skriva om handlar om henne, till viss del. Jag har nämligen fått hjälpa henne vid flera tillfällen med sina skoluppgifter. Det är inte det att hon är dum eller inte förstår, utan att hon inte förstår lärarnas instruktioner. Till en början var det matte vi behövde gå igenom, men sen visade det sig att det även var andra ämnen hon inte riktigt hängde med i. Och allt för att lärarna tror att det räcker med att säga ”det står i boken hur ni ska göra”. Min reaktion är ”Va? Ursäkta?”.

 

Visst, det kanske står i boken hur man ska göra. Hur man räknar ut ekvationer eller hur man skriver ett referat. Men hur blir det för de elever som inte vet vad en ekvation eller ett referat är? Då hjälper det inte att ”det står i boken hur man ska göra”. Eller för den delen hur blir det för de elever som undrar ”vad ska det vara bra för?”. Just den där sista frågan hade jag också problem med. Att förstå en ekvation och ett referat och vad det är för något, det sa sig väldigt fort för mig. Men det var inte intressant. Det intressanta var att veta varför jag skulle veta vad det var, vad jag skulle använda det till, vad det är bra för.

 

Men det verkar många lärare idag inte bry sig om. När jag var ute på VFU (verksamhetsförlagd utbildning, ”praktik” – motsatsen till HFU; högskoleförlagd utbildning, ”teori”) fick jag vara med på några mattelektioner på en skola. Eller, det var inte så mycket en lektion, tyckte jag, det var snarare en bunt ungdomar (i sjuan) som satt vid varsin bänk och såg ut som frågetecken, medan läraren stod vid tavlan i fem minuter och sa vilka uppgifter de skulle göra, för att sedan försvinna. Sedan fick jag, som egentligen inte skulle göra annat än att sitta och observera läraren, gå runt och försöka hjälpa eleverna att förstå uppgifterna. Ja, min observation av den lektionen blev ju ganska klar i hur man inte ska göra.

 

Jag tänkte igenom hur mina mattelärare hade gjort; om en elev hade haft ett problem, hade hen självklart hjälpt eleven. Om två elever hade haft samma problem, hade hen hjälpt båda två. Men om det rört sig om tre eller fler elever, hade matteläraren snabbt dragit slutsatsen att det antagligen var fler elever som hade samma problem. Då var det dags för en ny genomgång. En repetition, helt enkelt. Och varje nytt avsnitt i matteboken inleddes med en genomgång, för att alla skulle hänga med. Men under mina veckor ute på VFU fick jag inte vara med om en enda genomgång i matte. Det kändes rätt skrämmande.

 

Hur ska eleverna förstå, om inte lärarna ger sig hän att förklara? När jag gick i sjuan och åttan hade jag en mattelärare som var helt fantastisk. Han kunde förklara, han kunde berätta, han kunde engagera och få oss elever att förstå och vilja lära oss. Sen när jag började nian fick vi två nya mattelärare, och plötsligt sjönk mitt betyg i matte från MVG till G. Inte för att jag inte ville förstå eller för att det var svårt. Det var för att lärarna inte kunde förklara, berätta eller engagera mig. De kunde inte svara på frågan ”varför”. ”Varför ska jag veta att X upphöjt till två är lika med Y genom Z? Vad ska det vara bra för?”

 

Och sen kan man ju fråga sig hur lärarna ska orka förklara för eleverna, när en storsatsning på matte, ett mångmiljonbelopp, gick till skolor som redan har goda resultat i matte och inte till de skolor som verkligen behövde dessa pengar. Jag är inte utbildad mattelärare, men ändå är det jag som får sitta och hjälpa min syster med sina ekvationer för att hon ska klara skolan. I våras, då jag fortfarande bodde i Örebro, fick vi sitta och ha videokonversationer på Skype flera gånger och ha genomgångar i matte för att hon skulle klara nians slutprov i matte, för att slippa gå IV på gymnasiet, utan kunna börja på sitt program direkt. Så ska det inte vara.

 

Pratade dessutom med en granne häromdagen. Hen har ingen möjlighet att hjälpa sina barn på samma sätt som jag kan hjälpa mina syskon, eftersom hen inte har läst den sortens matte som det undervisas i idag i skolorna. Ska henoms barn då hamna mellan stolarna, om de har oturen att hamna på en skola som inte har fått ta del av den där storsatsningen? Eller ska de hoppas på att få en engagerad lärare som ändå orkar förklara, berätta, engagera och få eleverna att förstå frågorna ”varför?” och ”vad ska det vara bra för?”.

11:30 Jag vet inte riktigt vad jag ville komma fram till…