Alakazam

2010-12-02 – 11.28 – Torsdag

Igår var vi ute på äventyr, jag, Linnéa och AK. Vi åkte till Marieberg, för att shoppa upp våra nya pengar. Dock blev det inte så mycket shopping för min del. Provade både kläder och skor. Men skorna var inte vattentäta, och är man ute efter ett par vinterskor, som ska klara slaskiga Göteborg, så… Och klänningen var för stor. Det trodde jag faktiskt inte. Men, jag kan stolt säga till mig själv att jag inte behöver kolla på storlek 46 igen. Däremot har jag återigen hamnat i det där glappet mellan stor-kläderna och de ”normala” storlekarna. Storlek 42-44 är en väldigt sällsynt ras… Nu fortsätter utmaningen (läs Lisas här);

Day 02 – Your first love
Min allra första kärlek… oj, den var svår. Jag var jättekär i en klasskompis när jag var liten. Kanske för att han var en av de få som ville leka med mig, eller ens vara i närheten av mig. (Så här i efterhand har jag börjat ifrågasätta om det var jag som själv ställde mig utanför, eller om jag faktiskt var det – men sen har jag ju mina demoner av en anledning…). Kanske var jag inte kär, men när man har någon att umgås med, som gör det av fri vilja, då tar känslorna lätt överhanden och jag hängav mig jättemycket åt honom. Att vi sen blev ihop i femman var ju bara positivt. Att kunna säga att man hade en pojkvän. Fast det sa vi aldrig. Man var tillsammans. Inte pojkvän/flickvän. Det sorgliga i den här berättelsen är att den enda anledningen, som han sa till mig, för att göra slut, var att han inte ville bli retad av de andra på skolan – han tyckte alltså det var pinsamt att säga att han var ihop med mig. Och detta bara en vecka efter att vi faktiskt hade gjort det officiellt att vi var ihop, inför alla andra femmor på skolan. Då hade vi varit ihop (i smyg) i ett halvår, typ.

Inte undra på att jag är lite störd när det kommer till förhållanden. Eller så beror det på annat. Jag vet inte riktigt. Men jag har haft det väldigt svårt, har det fortfarande svårt, när det kommer till att lita på varför folk vill vara med mig, oavsett om det gäller en partner eller vän. Varför vill de umgås med mig? frågar jag mig själv. Vad är de ute efter? Vill de förnedra mig? Vill de lära känna mig? Pratar de skit bakom ryggen på mig? Säger de verkligen som de tycker till mig?

Vem skulle inte vilja vara tillsammans med det här, liksom?

Å andra sidan kan man ju fundera över vad ett förhållande är egentligen. Är det som Joey säger, en massa ”loving, and reciving, and giving, and taking…” eller är det två (eller flera) människor som behöver varandra. Varför behöver de varandra? Är det kärlek de behöver? Vad är kärlek? Är det närhet de behöver? Handlar det om sex? Att få känna trygghet hos någon? Eller bara att ha någon för ha-andets skull? Det där sista, så var det nog på mellanstadiet. Jag minns att det var många som pussades och kysstes i korridorerna. Men jag tror det mest handlade om att visa för resten av klassen att de hade någon, och liksom gnida in det i ansiktet på oss (mig) som inte hade någon.

Mamma sa en vis sak till mig, när jag ledsen och upprörd pratade om det här med pojk- och flickvänner för henne. Sådana personer som byter partner oftare än andra byter strumpor, de får rykte om sig att vara madrasser. Och det vill du väl inte vara? Nej, det ville jag ju inte. Jag ville bara få känna på det där som de andra verkade må så bra av. Att kunna titta på någon, och känna ”du är min” utan att skämmas, eller rodna, för att personen tittade tillbaka. För det är när man tittar på en person och tänker ”du är min” och personen tittar tillbaka och tänker ”du är min”, som man faktiskt mår riktigt bra. Frågan är bara, när vet man att personen gör så?

11:35 Det här med att vara paranoid alltså…