Knô daj in...

Fastän dörra är trång, för här är det änna nått på gång-gång-gång....

Schlotts to tä piple!

image6

Tack för ett superbt bra år FFSex!

The Chocolate Factory

Dagens situation
Metalfarfar
vs Chokladmannen.
Kim kontra Johnny.
Drägg mot dräggel.

image4             VS             image5


Då ska vi se. Vad kan de?
Johnny: Jag kan allt.
Kim: Det kan jag med!
Johnny: Du kan inte synas på miljontals biodukar dagligen.
Kim: Näe, inte just nu... men snart!

Alkiz: Kan ni tyska?
Kim: Ich liebe Schnupftabak und ich habe Diarrhöe!
Johnny: Nej, men jag kan gå som en försupen tysk, titta bara! *vinglar omkring*
Kim: Fusk!
Alkiz: Ett-ett.
Kim: Vaddå "ett-ett"? Vi har väl inte börjat än?

Alkiz: Det regnar ute, vad gör vi?
Kim: Du masserar mina fötter medan vi döglor på tv, vilket vi gör oavsett väder ute.
Johnny: Vi går ut och blir blöta.

Alkiz: Du märker att jag är ledsen...
Kim: Tänk på något roligt då.
Johnny: Du får choklad från inspelningen av Charlie and The Choclate Factory.

Alkiz: Hund eller katt?
Johnny: Hm. Katt?
Kim: Hund så klart. En stor, lurvig, dum en.
Alkiz: Tack för mig.


   
Efter mycket överläggning med mig själv kommer jag fram till
att de inte kan mäta sig med varandra,
då åldersskillnaden är stor, intressena annorlunda,
uppväxten går inte att jämföra...

Kim är ju min chokladbit för stunden,
men Johnny kommer alltid att
locka med sin förbjudna chokladtårta....


 
And so, the world has a meaning again...


Åh, Millenium Två...

Hur ska det gå för musiken i framtiden? Jag menar, en genre är ju inte längre bara en genre, utan uppdelad i jättemånga subkategorier. Ta femtio-sextiotalet. Då var det Beatles och Kungen som regerade. De var Rock'N'Roll. Renodlad rock och rull. Sen kom sådanna där mörkare band, Black Sabbath, Rolling Stones, AC/DC, Judas Priest... för att inte tala om Sex Pistols och Ebba Grön och deras jämnlikar. Rock'n'rollen blev uppdelad i rock, och roll, eller pop, som det kallas. Rocken å sin sida blev den musikaliska rocken, den mörka hårdrocken, och den skräniga punkrocken. Samtidigt blev också popen indelad i små subkategorier, synthpop, hiphop osv.
Och så har vi dagens musik. Eller gårdagens, rättare sagt.

Jag är inte jätteintresserad av Melodifestivalen, men sedan Alf Poier dök upp för ett par år sedan med sin Weil Der Mensch Zälht har det varit lite småintressant att se vadför bidrag som gått i hans två fotspår. Det ena heter rock/hårdrocksinslag, det andra kallar jag för medveten text. En speciell sak med schlager är ju att låtarna (som är riktiga schlager) inte ska handla om samhällsproblem eller politik eller något sådant, utan om att världen är en underbar plats, jag älskar dig, min kärlek är inte besvarad, du är mitt allt osv. Det är vad jag kallar schlager. Titta bara på ABBA och Carola. Okej att den sistnämnda har lite tveksamma rötter i sina inspirationskällor (Bibeln), men hon är ändå en av våra största schlagerstjärnor. Nämner man schlager, vad tänker man först på? Efter förra året är det väl Lordi och Finland som mot alla odds vann en skrällseger, men för fem år sedan? Då var det Charlotte Nilsson/Perelli som gällde - Tusen och en Natt. Jag frågar mamma vilka artister hon tänker på när jag säger schlager.

Schlager

- Diggi-lo-Diggi-ley av Herreys, Fyra bugg och en Coca Cola med Lotta Engberg eller Främling med Carola, säger hon och börjar sjunga en massa gamla låtar som jag inte ens var schlager, utan bara hört dem på P4. Vad handlar dessa låtar om? Ingenting, i dagens mening. Igår vann ett bidrag från Serbien, som enligt rykten handlar om att vara sann mot sig själv, att vara ärlig, tjejen som sjöng frågade Gud vilka stigar hon skulle vandra i sitt liv. Enligt kommentatorn (Kristian Luuk) sjöng hon om homosexuellkärlek. Och det intrycket fick man också då hon var omdansad av en massa kvinnliga körtjejer, som hon i slutet tog i hand och visade ett hjärta målat, varsin halva på vardera handen. Jag tycker låten var bra, även om jag inte vet vad den handlar om, så tyckte jag den var vacker, stark och defenetivt inte en schlager. Den enda riktiga schlagern som deltog var väl egentligen Irlands bidrag, för lika mycket som en schlager inte ska handla om nånting, så ska den också få en att tänka på ursprungslandet. Och det var den enda låt som drog direkta folkkära kopplingar till Irland. Men jag måste å andra sidan säga att det fanns en massa potientiella schlagerbidrag, men de var alldeles för poppiga, eurodisco, rockiga osv. Det fanns bara Irland. Och dom kom sist.

Så vart är musiken på väg egentligen? Hade jag fått bestämma hade man tagit tillbaka den där gamla regeln att man måste sjunga på sitt hemspråk. Då skulle en del av den gamla schlagerkänslan komma tillbaka, och min generation har återigen en återkommande plåga att inte vilja vara med om. Men om det fortsätter så här, så tror jag tävlingen är död. Det skulle inte förvåna mig om man i framtiden delar upp den europeiska delen på samma sätt som man gjort i flera av länderna, däribland Sverige, i flera deltävlingar, inte bara en semifinal och en final, utan att alla får kvala. Alla länder får vara med om att besluta vilka som faktiskt är värda att gå vidare. Inte för att några av semibidragen i år var särskillt bra. Men det var å andra sidan inte många av finalisterna heller.

Jag la mina röster på Ukraina, Frankrike (som för första gången på länge dök upp med ett bra bidrag, jämförelsevis med alla dessa crapballader de skickat tidigare år) och på Serbien, faktiskt. Men jag blev grymt besviken på alla dessa balkanländer. Fy.

Fan, jag somna' innan klockan slog tolv.

We are Satans pepul

Kan man beskriva hårdrocken på ett vackrare sätt? Nej, jag tror nog inte att det går.

Gud som haver barnen kär
se till mig som tretton är
och har vart på rockkonsert
Fula gubbar på en scen
Rått kött käkar dom, och ben
Vrålar som besatt om sex
om hur djurets lustar väcks
Men jag fattar inget alls
när svärdet klyver flickans hals
Det står ej i Lukasbrevet
att dom har sågklingor i skrevet
Vart jag mig i världen vänder
blodet syns från deras händer
Så, Gud, igenom tusen watt
Hjälp mig nu, när det blir natt

http://www.youtube.com/watch?v=SzHS0QP7bro

Rädda skogen - ät bäver!

Eller ja. Säg NEJ till reklam.
Reklam borde man få tacka ja till istället för nej. Tänk så mycket skog som går åt till all denna reklam som slängs direkt när brevbäraren eller någon stackare som jobbar för Direktreklam lagt ner den i brevlådan. Som brevbärare vet jag hur tungt det är att cykla omkring med över 500 kilo (nej, jag skojar inte) reklam i väskan. Och det bara reklam. Antag att varje hushåll får 40 gram brev per dag. Den ungefärliga rundan jag gör i lägenhetshus har mellan 70-100 uppgångar, ca sex hushåll i varje. Lätt ekvation. Breven bidrar då bara med mellan 17-24 kilo. När det bara är brev går det snabbt och lätt att springa i trapporna, man kan hoppa över de hushåll som inte ska ha något för dagen. Med reklam däremot måste man springa upp till femte våningen, trots att det bara är herr A. Nonym på första våningen som faktiskt får brev (och det brevet kunde lika gärna vara adresserad reklam). Hur nödvändig är man på en skala egentligen?

Egentligen vill jag ge en stor eloge till alla dessa postisar som dag ut, dag in, i regn, snö, vind, rusk, solsken och mörka vinterdagar ger sig ut för att släpa omkring på din jävla reklam. Du kanske är en av dem som tycker om när brevbäraren kommer, en ensam stackare som inte har många vänner eller släktingar, där den som faktiskt kommer varje dag (utom helger då) har sin blåa svettiga uniform och lämpar av en liten del, som knappt märks när den försvunnit. Eller är du en av dem som tycker det är skitjobbigt när det är en stackars brevbärare som råkat göra fel, på grund av att det bor femton A. Nonym i samma trappuppgång, och ingen har vett nog att ringa till sitt lokala kontor och meddela felet, utan ställer sig och skäller på brevbäraren i trappuppgången. Själfallet händer det ju aldrig när ordinarie brevbärare är ute, nej, det är självklart att man märker ju när det är vikarier. De kan aldrig göra något rätt. Hur lätt är det då på en skala att göra rätt om man inte får någon hjälp inne på kontoret? Som jag, jag har varit vikarie sedan julen 03, så jag borde ju kunna en hel del. Och det kan jag. På det första kontoret jag kom till. Men på det andra? Nä, där var det ett annat system, husen var inte låga lägenhetshus, utan höghus. Kul. Och sedan göra fel, och få utskällning efter utskällning för att man inte gör som ordinarie gör. Jag är iaf glad att chefen aldrig skällt på mig.

Det finns en sammanhållning på Posten som jag tycker om. På mitt vanliga kontor. Hux flux är det någon som roppar "STRETCHING!" och halva personalstyrkan går iväg och stretchar mitt i allt arbete. Och sen har jag ju min faster där, och ett par andra vänliga själar som ser till att jag har någon att äta med (och att jag äter..). Och sen när man ska ut, så ser de till att jag har kläder efter väder och att jag har en fungerande cykel (ibland har det dock hänt att cyklarna de sagt skall vara såå bra har haft dåligt pumpade hjul, trasiga växlar, snea styren eller sadlar, men ändå). Och skulle det av någon anledning vara strul ute på rundan, att jag antagligen kommer komma tillbaka till kontoret klockan sju på kvällen, eller om något annat knasar, så är det bara att ringa dem och säga "Hej, jag vill ha hjälp". Och då kommer de, med den gula bilen, eller de gula cyklarna. Det är som att vara individualist i en myrstack. Visste ni förresten att Posten har sin egen förening, som är till för att brevbärare i samma städer ska kunna umgås tillsammans på fritiden? Lite som en studentförening, fast mindre alkohol och mer sport (verkar det som iaf..).

Men åter till elogen. Vet ni hur utomordentligt jobbiga era brevinkast och brevlådor är? Det är sällan man hittar någon dörr som har ett inkast som funkar som det ska. Tänk er att man ska in i en uppgång med tio hushåll. Det är reklamdag. Och inte bara det, det är ODR-reklam, dvs reklam som skall ut till ALLA, även de som satt upp lappar på sina dörrar att de inte vill ha. Du har alltså två olika reklamprylar att hålla reda på, det blir en stor, tung, otymplig hög. Och som löken på grädden på potatismoset så är brevinkasten på något vänster igenbommade. Eller så sitter det skruvar långt ut i luckan som har sönder breven. Eller så ramlar något ut ur högen, och man har ingen aning om vart den låg, eller vem den ska till? Och så blir allt fel. Dessutom har någon vält cykeln när man kommer tillbaka. Denna Någon kallar jag för Herr Tyckaomattjävlas. Oftast är det mitt eget fel för att jag balanserat reklam och brev på ett dåligt sätt. Eller så är marken ojämn, och då spelar det ingen roll om man inte justerar cykeln innan man släpper taget. Jag fattar inte hur de orkar kämpa sig fram och tillbaka i alla dessa olika väderlekar som Sverige har att erbjuda...

Tänk er framtiden. För tio år sedan trodde man inte att Posten skulle ha någon funktion kvar i samhället, eftersom allt skulle gå med elektronisk post. Och spamfilter skulle ersätta de där jobbiga lapparna på dörrarna som antingen är halvt nedrivna eller innehåller aktivistiska budskap. Hur kommer det bli 2017? Kommer allt vara digitaliserat, eller har världen gått under tills dess? Känns ju lite skumt att hoppas på det, men om företagen ska fortsätta producera sådär onödigt mycket reklam, som sen inte ens återvinns, utan bara slängs med plast, glas, äpple och bajsblöjor....

Grattis Världen.


Fika och extensions

Jaha. Då har jag flätat Totts hår. Med extensions. Första gången jag flätar i någon annans extensions på någon annan, istället för att hjälpa dem att fläta ur. Förra gången hon satte i dem tog det fyra timmar. I are pro, eftersom det tog mig hälften av tiden ^_^

Sen fikade vi, och hämtade en Albin efter vi sett Claes Ericsson gå förbi på gatan. TVÅ GÅNGER! OmG LiKzOm BaH dAH..... -___-:

Starbucks!

image1
Kaffe är som godast när man får sig en Double Chocolate Chip Frappuccino från Starbucks.

Oh Noes!

Neheeejee... nu har jag skaffat blogg också.

Ischlo-pischlo .__.;;

RSS 2.0