Mattekrönika
2012-02-08 – 10.58 – Onsdag
Idag är det min syster Ninas sjuttonde födelsedag. Och det passar ju bra att inleda med att säga grattis till henne, eftersom det jag har tänkt skriva om handlar om henne, till viss del. Jag har nämligen fått hjälpa henne vid flera tillfällen med sina skoluppgifter. Det är inte det att hon är dum eller inte förstår, utan att hon inte förstår lärarnas instruktioner. Till en början var det matte vi behövde gå igenom, men sen visade det sig att det även var andra ämnen hon inte riktigt hängde med i. Och allt för att lärarna tror att det räcker med att säga ”det står i boken hur ni ska göra”. Min reaktion är ”Va? Ursäkta?”.
Visst, det kanske står i boken hur man ska göra. Hur man räknar ut ekvationer eller hur man skriver ett referat. Men hur blir det för de elever som inte vet vad en ekvation eller ett referat är? Då hjälper det inte att ”det står i boken hur man ska göra”. Eller för den delen hur blir det för de elever som undrar ”vad ska det vara bra för?”. Just den där sista frågan hade jag också problem med. Att förstå en ekvation och ett referat och vad det är för något, det sa sig väldigt fort för mig. Men det var inte intressant. Det intressanta var att veta varför jag skulle veta vad det var, vad jag skulle använda det till, vad det är bra för.
Men det verkar många lärare idag inte bry sig om. När jag var ute på VFU (verksamhetsförlagd utbildning, ”praktik” – motsatsen till HFU; högskoleförlagd utbildning, ”teori”) fick jag vara med på några mattelektioner på en skola. Eller, det var inte så mycket en lektion, tyckte jag, det var snarare en bunt ungdomar (i sjuan) som satt vid varsin bänk och såg ut som frågetecken, medan läraren stod vid tavlan i fem minuter och sa vilka uppgifter de skulle göra, för att sedan försvinna. Sedan fick jag, som egentligen inte skulle göra annat än att sitta och observera läraren, gå runt och försöka hjälpa eleverna att förstå uppgifterna. Ja, min observation av den lektionen blev ju ganska klar i hur man inte ska göra.
Jag tänkte igenom hur mina mattelärare hade gjort; om en elev hade haft ett problem, hade hen självklart hjälpt eleven. Om två elever hade haft samma problem, hade hen hjälpt båda två. Men om det rört sig om tre eller fler elever, hade matteläraren snabbt dragit slutsatsen att det antagligen var fler elever som hade samma problem. Då var det dags för en ny genomgång. En repetition, helt enkelt. Och varje nytt avsnitt i matteboken inleddes med en genomgång, för att alla skulle hänga med. Men under mina veckor ute på VFU fick jag inte vara med om en enda genomgång i matte. Det kändes rätt skrämmande.
Hur ska eleverna förstå, om inte lärarna ger sig hän att förklara? När jag gick i sjuan och åttan hade jag en mattelärare som var helt fantastisk. Han kunde förklara, han kunde berätta, han kunde engagera och få oss elever att förstå och vilja lära oss. Sen när jag började nian fick vi två nya mattelärare, och plötsligt sjönk mitt betyg i matte från MVG till G. Inte för att jag inte ville förstå eller för att det var svårt. Det var för att lärarna inte kunde förklara, berätta eller engagera mig. De kunde inte svara på frågan ”varför”. ”Varför ska jag veta att X upphöjt till två är lika med Y genom Z? Vad ska det vara bra för?”
Och sen kan man ju fråga sig hur lärarna ska orka förklara för eleverna, när en storsatsning på matte, ett mångmiljonbelopp, gick till skolor som redan har goda resultat i matte och inte till de skolor som verkligen behövde dessa pengar. Jag är inte utbildad mattelärare, men ändå är det jag som får sitta och hjälpa min syster med sina ekvationer för att hon ska klara skolan. I våras, då jag fortfarande bodde i Örebro, fick vi sitta och ha videokonversationer på Skype flera gånger och ha genomgångar i matte för att hon skulle klara nians slutprov i matte, för att slippa gå IV på gymnasiet, utan kunna börja på sitt program direkt. Så ska det inte vara.
Pratade dessutom med en granne häromdagen. Hen har ingen möjlighet att hjälpa sina barn på samma sätt som jag kan hjälpa mina syskon, eftersom hen inte har läst den sortens matte som det undervisas i idag i skolorna. Ska henoms barn då hamna mellan stolarna, om de har oturen att hamna på en skola som inte har fått ta del av den där storsatsningen? Eller ska de hoppas på att få en engagerad lärare som ändå orkar förklara, berätta, engagera och få eleverna att förstå frågorna ”varför?” och ”vad ska det vara bra för?”.
11:30 Jag vet inte riktigt vad jag ville komma fram till…
