Alakazam

2011-03-15 – 22.31 – Tisdag

Hm. Mycket teater har det blivit det senaste. Så jag tänkte delge mina tankar så här ett litet tag i efterhand. Vissa går fortfarande att se, andra är ett minne blott för oss som var där och då (hihi). Och, för att göra detta klart innan du börjar läsa – eller klickar dig vidare någon annanstans – skillnaden mellan amatörer och professionella är inte kvalitén, det är bara att de professionella får lön för det de gör, medan amatörerna gör det för att de vill och/eller har lust och/eller tid över.

Sunset Boulevard – GöteborgsOperan

Jag blev uppringd av Alv som undrade om jag ville gå och se Sunset Boulevard tillsammans med honom. Jag sa självklart ja, inte tackar man väl nej till att gå på Operan. Särskilt inte om man kan få biljetterna snuskigt billigt. Och jag måste säga att jag tycker det var en ganska trevlig liten föreställning. Jag gillar ju trots allt musikaler, och när de har gjort allt för att få föreställningen så lik filmen (från 1950) som möjligt, ja, det går inte annat än att älska. De enorma sceneribytena gör att man som publik får en riktig insikt i hur stort det är bakom kulisserna. Men jag blir också lite nyfiken på hur det hade blivit om Operan inte hade haft de ekonomiska möjligheter som de har. Att ha saker att brottas med anser jag liksom vara en del av att jobba med teater; skådespeleri, regi, teknik (ljud, ljus), manusbearbetning, musik, scenografi, kostym, mask, rekvisita, ja å då är det de rent konstnärliga bitarna av det hela. För den som är nyfiken på berättelsen så handlar det om en manusförfattare som det går lite dåligt för. Han hamnar av en slump på en gammal stumfilmsstjärnas gård och blir hennes… assistent. Samtidigt som han försöker hjälpa henne att slå igenom i den nya filmvärlden, med tal, försöker han skriva nytt material, men det går sådär. Hm, nu när jag tänker efter så är storyn ganska platt, men allt annat gör föreställningen väldigt sevärd. Framförallt scenbytena :D

Bathorys Monster eller Vampyrjägarens guide till Transsylvanien – Filosofspexet

Jag hade egentligen ingen plan på att se årets Filosofspex, men vad gör man när man får gå gratis och ens pojkvän betalar? :P Men det var ett tag sedan jag såg ett spex senast och jag måste säga, att jag ska nog försöka gå och se Örebrospexet i år också. Främst med tanke på att det verkar ligga i tiden att göra narr av glittriga vampyrer – eller dampyrer som även förekom här. För att vara ett spex tycker jag att de lyckas över förväntan. Jag satt visserligen och irriterade mig som fan på små skitsaker som ”bara” jag ser (smink, ljud, ljussättning och sånt), men med lite öl och punsch svalde jag allt med hull och hår ändå. Berättelsen om hur Elizabeth Báthory skapar ett Frankenstein-monster samtidigt som van Hellsing och hans ”vänner” på drottningens begäran undersöker de underligheter som försiggår i Transsylvanien var verkligt underhållande på ett sätt som jag inte upplevt på länge. Kanske blev det lite för mycket omtag och för oseriösa förslag från publiken, men jag tyckte ändå att de gjorde det bra. Man sitter alltid i publiken och tycker att man själv kan göra bättre, men jag vet med mig att även om jag får skitbra idéer när jag tittar på så är hjärnan helt tom när jag väl står inför folk och ska prestera. Så av fem fyrar möjliga får Filosofspexet fem – full pott!

Peer Gynt – Göteborgs Stadsteater

Jag håller på att skriva min c-uppsats och bad om Stadsteaterns hjälp. Efter mycket om och men fick jag biljetter och vi, jag och mina intervjuoffer, kunde gå. Mitt första besök kändes väldigt obekvämt, eftersom jag ville somna men det skulle ju inte se bra ut när vi sen skulle diskutera föreställningens innehåll om jag inte hade något att komma med och ställa frågor kring. Men det första intrycket står sig ännu, då ridån går upp och man ser Peer Gynt på en lätt blåljusupplyst scen hålla i en gigantisk uppblåst korv av lätt, halvgenomskinlig, frasig plast, och han snurrar sakta runt på scenen och leker med denna. Denna plast kom sedan att användas på de mest tänkvärda sätt, och bara en sån sak får mig att sitta och klappa händerna i förtjusning. Om man inte har Operans möjligheter till scenbyten var denna plast något av det mäktigaste jag har varit med om i scenografisammanhang. Dess enkelhet gjorde den så mångsidig att man snabbt förflyttades från Norges fjordar och fjäll till Egyptens pyramider eller stormande hav. Henrik Ibsens pjäs skrevs för drygt 150 år sedan men är ändå idag lika märkvärdig som då. Vi får följa med den rotlösa Peer på hans resa genom livet, hur han som en ung man ljuger och hittar på, rymmer med en kvinna som står i brudskrud för att i nästa stund begära en annan kvinnas hand. Han träffar Dovrekungen och reser land och rike runt, för att få uppleva så mycket som möjligt, gärna allt på en gång. Jag kan ju säga att jag nog har en helt annan syn på föreställningen efter att ha sett den två gånger och diskuterat den i tre omgångar och nu dessutom ska analysera den för en uppsats, än de jag har diskuterat den med (i alla fall de som inte ingick i ensemblen som jag intervjuade). Sen är det alltid lite kul att se en föreställning två gånger eftersom man aldrig vet vad som kommer att hända – teater är här och nu – och hur skådespelarna hanterar sådant som inte är inrepeterat (men som de kanske är förberedda på).

En uppstoppad hund – Teaterföreningen Lyset

Liksom Peer Gynt ingår denna föreställning i min materialinsamling för min uppsats. För att vara en amatörteateruppsättning var den sjukt bra, och med det menar jag att de måste ha lagt ner så mycket tid och pengar för att få det så lyckat. Även här rörde det sig om mycket scenbyten, eftersom Staffan Göthe, som skrivit pjäsen, är för jävlig när det kommer till pjäsmanus och dess platser och tider. Man får följa två familjer, någonstans i Sverige, över ett antal årtionden. Det börjar på femtiotalet, då sonen i den ena familjen och dottern i den andra blir vänner och leker doktor. Samtidigt får man också följa föräldrarnas utveckling, från hemmafruar och caféägare, till frireligiösa gubbar och gummor. Där emellan får man också insikt i några av familjernas ”vänner”, som det egoistiska nattbiträdet som använder sin kropp och sexualitet för att få det hon vill ha, eller magistern, som flyttar till det lilla samhället för att vara sin far nära under dennes sista tid på mentalsjukhus, och som stannar där många år efter faderns död för att han blir kär. Eller hundarna som håller ihop hela storyn. Det är mycket som kan göras bättre, men de gjorde den bra, mycket bra. Och det är sådant som räknas.

Jag är FAN inte duktig – Ewa-Helen Rydmark

Ewa-Helen Rydmark är tvåspråkig. Hon pratar både svenska och teckenspråk. Hon är dessutom rullstolsbunden, nästintill blind och döv. Men hon läser ändå teater på Hällefors folkhögskola och i den här föreställningen får vi höra hennes berättelse, med hennes egna ord, i Örebro Kulturhus lilla B-sal. Förutom två teckentolkare gestaltas Ewa-Helens liv av en enda skådespelare, som genom enkla rörelser och blickar får oss i publiken att se så mycket mer än det som finns på scenen. En tamburmajor med hatt och trenchcoat blir plötsligt en livs levande karl, bara genom en armrörelse. Ewa-Helen har inte levt ett enkelt liv. Redan som liten drabbades hon av sjukdom som återkom. Inte heller fick hon lära sig teckenspråk i skolan. Kärlekslivet har inte heller varit helt smärtfritt. Och berättelsen slutar kallt, kyligt och mörkt. Men att hon tidvis står på scenen, sjunger och talar, är bevis på att det hemska slutet ändå har ett ljus i sin framtid. Det är svårt att säga vad jag egentligen tycker om den här, med tanke på att det är Ewa-Helen som står framför mig, och hur svårt det måste vara för henne att berätta detta – jag har själv försökt agera ut mina känslor, men på fel sätt… Men, en sak som Ewa-Helen inte är, det är duktig. Hon är FAN GRYM! Och jag hoppas hon aldrig ger upp – för det vet jag att jag antagligen hade gjort om jag hade suttit i hennes sits.

Lång dags färd mot natt – Riksteatern

Som sagt tidigare, och det tåls att sägas igen, skillnaden mellan amatörer och professionella är att de senare får betalt för vad de gör. Det har inget med kvalitén att göra. Och efter den här föreställningen, med Riksteatern… vet jag inte vad jag ska säga. Jag somnade i alla fall inte, vilket jag såg att andra i publiken gjorde. Tre timmar av mitt liv som jag aldrig kommer få tillbaka – så illa var det. Eugene O’Neills manus vet jag ingenting om, men lyckas man vara tråkigare än Samuel Beckett (I väntan på Godot) så har man fan lyckats med att vara tråkig. På riktigt. När publiken lämnade Hjalmar Bergmanteatern hörde jag inte ett positivt ord. Visst, jag kan tycka en föreställning är bra men ändå sitta och klanka ner på den (se exempel ovan) bara för att misstagen gör resten så bra, men det där var, som de kära britterna säger utter garbage. Nä, hade jag varit smart hade jag också passat på att sova. Lång dags färd mot natt, oh yes. Det fanns en, EN, sak som var bra, och det var trumtjejen, som lite nu och då sprang in och trummade rytmiskt på saker och ting. Men att följa familjen Tyrone från tidig morgon till sen kväll… nej, jag kan inte ens relatera till min egen verklighet att jag någonsin haft så otroligt störda samtal med någon. Att mamman i familjen är missbrukare och yngste sonen är dödssjuk var bara skrattretande. Jag ville resa mig upp och bua. Även om ett manus är tråkigt så kan man alltid göra något bra av det. Men de lyckades verkligen inte. Om bra ligger åt höger så gick de så långt åt vänster de kunde >_<; GAH!!

23:58 Och imorgon blir det Gazamonologerna :D