Självutnämnd vardagshjälte?
2011-02-16 – 22.59 – Onsdag
Varför händer saker mig? O_o Förra veckan, efter min teatergupp, hände saker som fick mig och AK att ringa polisen. Idag, också efter att jag sagt hej då till mig grupp, gick jag tillbaka till kontoret, lämnade mina papper för att gå på toa. Där satt en liten tjejgrupp och en av dem såg ut att må lite dåligt. Efter jag gjort mina behov tog jag med tjejen in på kontoret och satt och tröstade henne. Hon vinglade och luktade alkohol, och grät. Inte hysteriskt, och inte särskilt farligt, men jag vet själv hur illa jag mådde när jag var i hennes ålder (hur gammal hon nu kan ha varit :P), så jag satt och lugnade henne. Samtidigt gick hennes kompisar omkring utanför kontoret, och mina kollegor (om man nu kan säga det när jag jobbar ideellt? :P) såg lite förvirrade ut. Efter ett tag kom en fältassistent och en vuxen från ungdomsgården och tog över… Nej, det är inte lätt att vara liten och heta Ludolf och inte kunna säga äll.
Vi får se vad som händer nästa vecka. Då kommer antagligen AK vara själv, men jag har inte riktigt bestämt mig än. Det beror på när min fokusgrupp kan ses. Om inte annat kanske det händer roligare saker nästa vecka. Men sådana här saker gör att jag blir helt nipprig. Samtidigt som jag blir så glad över min familj. Att mamma har orkat med oss! Fyra pubertala ungar, som nu blivit unga vuxna, och en till som är mitt i alltihopa. Nästa gång jag träffar mamma ska hon få en stående ovation för att hon trots allt lyckades att få mig att inte göra dummare saker än jag gjorde. Tänk om saker och ting hade varit värre?! O__O;
23:18 Hon verkade känna igen sig i mig. Det var lite roligt.
