Alakazam

Idag är det snöstorm. Så föreläsningen vi skulle ha idag vart inställd, föreläsaren kunde inte komma. Istället har jag gjort allt annat än att plugga. Jag har dammsugit, städat, dammat, lagat mat och haft mig. Allt för att undvika att läsa den där tråkiga boken Lärandets ekologi. Hur upphetsande låter det på en skala? Faktum är att jag inte tycker att delkursen Introduktion till specialpedagogik har varit särskilt upphetsande alls. Kanske lite småintressant på sina ställen, men dessa ställen är väldigt få.

Istället har jag tittat på när mina växter växer. Vilket faktiskt är ganska roligt, då det går att se hur mycket de växer. Jag har nämligen planterat några ärtor, eftersom jag tycker ärtväxter är ganska söta. På mindre än en vecka har de blivit närmare tjugo centimeter höga. Det ni! Förhoppningsvis börjar de blomma ut snart också, för hittills är de bara några gröna stjälkar som sträcker sig efter ljuset. Jag hade inga blompinnar heller, så jag tog några hashi (chopsticks/ätpinnar) och körde ner i jorden. Får väl se om de behövs överhuvudtaget. Jag har döpt dem till Sigge, Gizmo och Darkwing :D

På Oda-fronten så kan jag meddela att vi repade igår. Och fy bubblan vad vi är bra. Eller... det känns ganska knasigt att säga att man är bra när man får sina medspelare till att gråta, när man själv inte kommer sig för att känna samma saker som dem, trots att vi allihopa ska spela samma karaktär. Ja, det är lite komplicerat. Det är ju en monolog från början, som vi bearbetat om till en dialog - fast fortfarande är det monolog fast ändå inte. Vi ska dels spela de flesta personer som Oda, monologens enda karaktär, pratar om. Samtidigt ska vi också spela Oda, i olika skeden i hennes liv. AK, som spelar en form av berättare, och har en slags jokerroll, är Oda i nutid. Det är hennes berättelse vi får följa, när hon ser tillbaka på sitt liv - och det är där vi andra kommer in i bilden. Eftersom vi är Odas minnen, så blir det på något sätt schizofrent att både spela hennes minnen men också hennes minnen av andra människor... Så att jag då inte själv började gråta var knasigt. I mitt huvud. Men det kommer bli så jäklarns bra! Det kan jag lova er. Artikeln om oss finns förresten med i Lösnummer nu. Den finns visserligen inte i digital utgåva (vad jag vet)... men jag har två exemplar hemma, som ni kan få läsa någon gång :P höhö...

Jag har också kommit på att jag inte har något att göra i möblerade rum. Seriöst. Jag har visserligen alltid varit lite småklantig, men nu känns det som om det börjar bli mitt verkliga signum. För två veckor sedan skulle jag skära tomater, för att ha något att äta till frukost. Tror ni då inte att kniven är slö, så när jag tar i med den så skär jag inte bara i tomaten, utan också ett jack i mitt eget finger. För en vecka sedan, när mitt lilla jack hade läkt lite, skulle jag skära tomater igen - för att ha något att äta till frukost. Tror ni att jag har kommit ihåg att vässa kniven sedan förra gången? Nej. Istället fick mitt lilla jack ett lite större jack till kompis, precis bredvid. Sådant smartskaft är jag. Jag tappar saker, jag välter saker av misstag, för att inte tala om när jag öppnar munnen....