Alakazam

2009-10-18 – 17.28 – Söndag

Så. Då har man fyllt år igen. Istället för att vara hemma och fira på något sätt där, så bestämde vi redan i somras att Kim, Maria, mamma och pappa skulle komma upp hit till Örebro för att kolla på Robert Broberg. Så i fredags kom de upp. Trodde först att de skulle komma vid sjutiden. Bra, tänkte jag, då hinner jag städa och göra i ordning, tvätta och diska och sånt där. Visst, jag hann det mesta. Det enda jag inte hann med var att tvätta klart innan jag såg pappas bil köra förbi tvättstugan. Men det gick bra ändå. De hade med sig ett par prylar som jag inte fick med mig i somras, så nu har jag äntligen en ordentlig byrå att ha mina kläder i. Efter att vi kommit i ordning lite åkte pappa ut till Marieberg för att hämta ut min handsfree jag lämnade in på lagning för en vecka sedan, byta kolsyrepatronen till Soda Streamern, samt köpa patroner till skrivaren. Under tiden placerade Maria och Kim sig i vardagsrummet och spelade Super Mario 3 medan jag och mamma tog det sista av tvätten och började laga mat. Det blev inte lasagne som jag hade lovat, eftersom jag hade glömt köpa lasagneplattor när jag var och handlade senast. Så det blev risotto istället. Risotto á la pappa :) Sen tittade vi på Världensbarngalan på tv. Efter det var vi väldigt trötta, så det blev att sova natten. Jag tycker om att sova bredvid Kim.

Igår var det en ganska lat dag, fast på ett aktivt sätt. Jag upptäckte att min handsfree blivit utbytt mot bara ett headset, så jag, mamma och pappa åkte tillbaka till Marieberg för att höra med dem vad de hade hittat på för dumheter med resten av delarna. Pappa skulle byta bläckpatronerna han hade köpt också, för de var tydligen lite knepiga mot skrivaren. Vi passade på att handla lite grönsaker och annat till fajitaslunchen vi gjorde senare. Och mamma ville köpa en Brobergskiva så vi fick ta en sväng via stan till Najz Prajz. Hittade Kiss’ nya skiva så jag köpte den till mig själv som present till mig själv. När vi sen kom hem var det mest lathet och lyssnandet på Brobergskivorna som mamma köpte. Efter fajitaslunchen åkte vi allihop in till stan. Hade tänkt visa dem Café Java här i Örebro, men de stängde bara någon minut innan vi kom fram. Så vi gick till Espresso House istället och åt gott på studentrabatt :D Har aldrig varit med om att fler än själva studenten fått dra nytta av studentrabatt förut. Vi fortsatte sen tillbaka till Hjalmar Bergmanteatern där konserten skulle vara. Första bänk var kanske lite väl nära, men vi fick väldigt fin kontakt med gitarristen. Och med kvinnan som satte sig bredvid Kim. (Men du kan ju inte vara uppvuxen med Robert Broberg? Du är för ung för det! Jag lyssnade ju på honom på 60-talet. Jaha, och vaddå då? Han började spela 1957, och har fortsatt fram till idag. Skulle jag då inte kunna vara uppvuxen med hans musik? >__<; ). Och gitarristen fick reda på att det fanns en Maria Therese i publiken, så han propsade på att vi skulle springa bakom scenen och prata med Robert. Vilket vi gjorde. Så nu har jag både hans autograf och jag har kramat honom :D Det tråkiga är att det märks att han börjar bli riktigt gammal. Han är snart 70 bast. Inte konstigt att han inte orkar hoppa omkring på scenen eller komma ihåg alla sina biljontalstexter han har skrivit genom åren. (Vem har skrivit den här texten? … Det har ju du… Som bara Broberg kan…). Men han kommer nog vara rockfarfar ett tag till :) Man kan hoppas i alla fall.

Efter konserten gick vi och tog en bit mat på BK. Och jag upptäckte att jag köpt den vanliga utgåvan av Sonic Boom (Kiss’ nya skiva), och att de hade en special edition-skiva som jag ska försöka lägga vantarna på. Efter det åkte vi hem och spelade lite TP. Det gick väldigt kasst för mig, men jag lyckades faktiskt vinna. Så vi var sådär lagom trötta när vi gick och la oss…

Idag var inte lika trevligt. Vaknade vid niosnåret och fick höra att de hade tänkt åka efter frukosten var avklarad. Vilket gjorde mig lite ledsen. Men jag fick dem att stanna på en bit kladdkaka som jag slängde ihop lite snabbt. Det blev ju liksom ingen tårta eller dylikt i fredags. Och jag kunde känna redan när vi åt kakan att paniken var på väg. Vill inte vara ensam, vill inte vara här, vill inte att de åker ifrån mig, vill inte att Kim lämnar mig, vill att Kim ska stanna, vill inte att det ska vara 30 mil till platsen där hemma är. Efter att de hade åkt låg jag på soffan och grät i säkert en timme. Jag orkade knappt göra något annat. Märkte att vätskebristen kom smygande så jag tvingade mig att gå upp och dricka något. Men sedan dess har jag knappt gjort något. De åkte vid halv tolv, tror jag. Eller halv elva till och med. Bad dem att ringa när de kom fram, men det har de fortfarande inte gjort…

18:08 It’s not the end. It’s the ändå.