Alakazam

2009-03-18 – 17.59 – Onsdag

Oj. Tre år. Det trodde jag faktiskt aldrig.

   För tre år sedan, en lördag, ringde John mig och bad mig hänga med ut till Bergsjön, till André för att dricka lite öl och ha trevligt. John berättade på spårvagnen att Farfar skulle komma.

   ”Ni är skitlika! Ni skulle passa jättebra ihop, som kompisar liksom.” Jag hade mina tvivel, John har ju haft lite fel förut om vilka jag passar och inte passar ihop med.

   Så kom vi dit i alla fall, och ett par timmar senare hörde jag folk ropa:

   ”Nu kommer Farfar!”

   ”Jaha…?” tänkte jag, orkade inte bry mig. Om han nu var så speciell så skulle det väl märkas förr eller senare. Ingen idé att rusa ut i hallen för att möta någon man inte känner, bara för att alla andra gjorde det (fast det gjorde de inte :P). Plötsligt såg jag, från min plats i soffan, ett huvud som stack in, rufsigt blont hår som hängde i vägen för ansiktet och någon som plirade runt på oss. Det liksom stannade till. Världen slutade snurra för ett par sekunder. Jag visste att den där mannen skulle kunna förstöra min värld, eller göra den underbar. Jag visste att innan kvällen var slut skulle vi antingen bråka eller hångla. Det roliga är att det där antingen försvann :P

   Vi bråkade först. Fast inte blodigt allvar. Det var Jasso som började ge oss käftsmällar, på skoj så där. Sen frågade han mig om jag var feminist.

   ”Nej, men jag är för jämställdhet.” TJOFF! Så fick jag en käftsmäll av honom också. Jag var helt förstummad, paff. Och så insåg jag att han hade ju fullkomligt rätt. Jag hade drämt till honom, då var det ju bara rätt att han skulle få drämma till mig med. Jag tror jag började skratta, jag var så paff. Jag hade aldrig tidigare mött någon som tänkte på det sättet. Och det är ju logiskt, eller hur?

   Vi fortsatte kvällen med att kolla på Melodifestivalen med hårdrock som soundtrack. Sen började någon film som han tyckte var bra. Folk flyttade omkring på sofforna, bland rummen, medan vi kom närmare och närmare varandra. Tillslut låg vi där...

   Jag vet inte vad som hände runt omkring, men jag vet att jag var väldigt irriterad på den där Martinpersonen som ville dra iväg honom från mig.

   ”Men ta hennes nummer nu då, vi måste åka annars missar vi pendeln!” Så vi bytte nummer och jag kommer ärligt talat inte ihåg mer av den kvällen. Inte direkt. Möjligen att folk pikade mig för vad som hade hänt, jag vet inte. Roligt var det i alla fall.

Dagen därpå, när jag och John åkte från André frågade jag honom lite om den där Farfar. Jag var själv osäker på vad jag ville. Knappt varit singel i ett halvår, lovat mig själv att egentligen bara ta det lugn och vara för mig själv. Samtidigt hade jag inte varit känslofri sen jag var liten unge. Kärlek har alltid varit ett problem, nästan som en drog för mig. Fick man inte uppmärksamheten av Nummer Ett, så hade man en Nummer Två och Nummer Tre… Jag tror jag till och med vid ett par tillfällen haft fyra. Eller fem. Jag minns inte, det var längesedan…

   I vilket fall. John svarade att Farfar var en singelmänniska, att jag inte skulle hoppas för mycket. Och till skillnad från vad han sa kvällen innan så hoppades jag att han hade rätt. Jag ville bara bli Farfars vän, det är nyttigt att lära känna nya människor.

   Så kom jag hem. Och hittade Maria, smög in till henne och hade ett sånt där underbart tjejsnack som bara hon och jag kunde ha. Hon tyckte att jag skulle ge järnet. Hon såg ju på mig att det här inte var vilken kille som helst. Hon gav mig mod att sms:a numret jag hade fått och säga att jag tyckte han var trevlig, fråga honom om vi kunde ses snart igen. Texten ”meddelande skickat” hade knappt försvunnit från skärmen förrän mobilen vibrerade till och jag fick ett sms. Det var från honom. Han sa att han själv hade haft trevligt, och undrade om jag ville träffa honom igen.

   Lustigt.

Vi träffades på tisdagen, eftersom jag hade japanska på måndagskvällen. Art följde med, han var över öronen nyfiken på vem denna luns kunde tänkas vara, som fått mig att bli så förvirrad, så bortkollrad. Farfar och Martin satt och väntade på Nils Ericssonsterminalen. För han kom inte ihåg hur jag såg ut! :P

   Helt ärligt var jag ganska irriterad på att Martin inte gick samtidigt som Art, men å andra sidan, nu när jag tänker efter, så var det ganska skönt att ha det där tredje hjulet under cykeln att luta sig tillbaka på, ifall de andra två hjulen skulle få punka liksom.

   Vi gick omkring. Vi gick Däråt, åt glass, till Där borta, tillbaka till Hitåt, hittade en kundvagn som Martin körde omkring oss i, tills vi lämnade tillbaka den på Hemköp och köpte glass för tian som fanns däri. Farfar snodde glassen mitt framför nosen på mig, men jag snodde tillbaka den… Hur är det Loke säger? I en vaniljsmakande kyss… Fast jag tror det var hallon- eller mangosorbet. Fast det kan ha varit vanilj också… som sagt, minnet sviker mig lite.

   Vi kom tillbaka till Nisseterminalen, och där lämnade Martin oss ifred. Och det är jag glad för :P Tiden försvann där ett tag, jag tror vi uppehöll oss i säkert två timmar. Mysigt :)

Allt gick så fort, tiden har bara försvunnit iväg. Han åkte till Sri Lanka, jag försvann till USA i ett par veckor och vi har inte varit ifrån varandra längre än nu. Det har gått sex veckor sen han var här senast. Jag trodde att jag skulle klara av det här, men det är svårt. Som tur är kommer påskhelgen snart. Och han har lovat att betala mina resor. I alla fall hälften, eller varannan. :)

18:42 Laga mat nu.