Alakazam

Eh, ja, som ni märker är mina rubriker inte återspeglande vad innehållet i bloggen handlar om. Men det skiter jag högaktningsfullt i.
Saker som händer nu för tiden är ganska knepiga. För ett par veckor sedan bråkade jag med min familj, igen. Flydde hem till Kim. Igen. Och kände (återigen) att livet höll på att braka samman för mig. Men så händer de där små sakerna som får en att undra vad det är för värld vi lever i egentligen.
Jag och ett par klasskompisar besökte Stadsbiblioteket för ett tag sedan. Medan vi stod och väntade i kö på vår tur att fixa lånekort och sånt, kom en kvinna fram till mig, petade på mina flätor, och började berömma mig för dem, för att de var så vackra och ovanliga. Det är ju inte varje dag nuförtiden som man ser folk med fiskbensflätor, ansåg hon. En stund senare skulle jag till Kungsportsplatsen för att visa en av mina klasskompisar till rätta i stan, och av en anledning sjöng jag på Båtlåt. Snett bakom oss gick ett invandrarpar, fru och man med barnvagn, och när jag väl slutat sjunga kom mannen fram till mig och gav mig komplimanger för min sångröst. Han tyckte att jag alltid borde sjunga, så bra röst som jag hade. Och nej, det är inte bara tomt skryt, det hände faktiskt.
Senare samma vecka diskuterade jag och en annan klasskompis att vi här i Göteborg är så trista och tråkiga, i jämförelse med till exempelt Stockholm. Längre än så hann hon inte förrän jag gapskrattade. Göteborg som är humorns huvudstad? Vad är det frågan om egentligen? Men på väg hem från skolan tänkte jag på vad hon sa och blev så glad när jag märkte att folk faktiskt pratar med varandra på stan. Nu var det ju ett tag sedan jag frivilligt var i Stockholm, men man kan ju tänka sig att det inte har ändrats sedan dess, men det känns ändå som om vi här i Göteborg är soligare mot varandra. Jag tycker det är ett bra ord. Solig. Vi ler väldigt ofta, vi ser på varandra och i alla fall jag tycker det är trevligt att få leenden tillbaka, oavsett om man handlar i en affär, eller bara möter någon för någon sekund på gatan. Självklart har vi ju alla dåliga dagar då man önskar att alla kunde dö. Men ibland, när jag mår dåligt, så vill jag bara skratta.

Jag var på centralstationen och väntade på att pendeln skulle dyka upp när ett annat tåg kom in i närheten av spåret jag väntade vid. Först klev en poppartjej ut längst fram på tåget. Efter henne klev en ögonlös. Och sen ytterligare en ögonlös. Och sen ännu en! (Med ögonlösa menar jag sådanna där emofjortisar som tycker det är jättehäftigt att ha lugg ner till hakan, och fastsprejad där.) Fyra vilt främmande människor som fick mig att vilja gapflabba. Dels för att det såg jättekomiskt ut när det kändes som om tåget vimlade av ögonlösa människor. Men dels också för att folk inte skäms för hur de ser ut. Visst finns det de som skäms för hur de ser ut och följer modet eller grupptryck. Sen finns det ju de som klär sig precis hur de vill och låter det vara så, oavsett om folk skrattar åt en eller inte.
Jag tog själv väldigt illa upp för fyra-fem år sedan när jag på Liseberg fick en komentar från två villt främmande tjejer att jag såg ut som ett fanskap. Men jag stod på mig, och jag tänker inte ändra mig för deras skull. Istället lägger jag komplimangerna varmt om hjärtat och påminner mig om alla dessa främmande människor som man sett på stan och gått fram till och sagt ett uppmuntrande ord till. Det är ju ingen mening med att försöka trycka ner någon annan bara för att man tror att man själv kommer känna sig bättre till mods. Det är mycket mer meningsfullt att kläcka ur sig roliga saker, snälla saker, sånt som borde få alla människor att känna sig gladare.


Nu vet jag inte riktigt vad jag ville säga med det här inlägget, mer än att jag vill att folk ska börja prata mer med varandra, och vara GOA GLADA GÖTEBORGARE.
För övrigt så spelades det upp en frys-scen på teaterlektionen i morse. Mellan två väldigt goa göteborgarcowboys. Man kan inte annat än att låta glad om man pratar götebosska!