I katastrofens spår
Jag minns att jag vaknade tidigt på morgonen. Det låg någon bredvid mig i sängen som kysste mig länge innan han (eller hon) gick. Sen somnade jag om. Och vaknade klockan fem på söndag morgon. Jag hade sovit bort hela lördagen. I och för sig kom vi väl inte i säng... vänta nu, VI? Vem i helvete var det egentligen som låg bredvid mig?
Jag reste mig upp, men insåg snabbt att det var mitt andra misstag den helgen. Jag låg och stirrade upp i taket en bra stund innan jag reste mig upp igen. Denna gång fick jag benen över sängkanten och lyckades rusa till badrummet med handen över munnen. För att inte ha ätit på två dagar tyckte min mage att jag skulle göra mig av med väldigt mycket. Efteråt mådde jag lite bättre. Lite. Ångesten sköljde över mig och jag försökte återigen komma ihåg vad som egentligen hade hänt två dagar tidigare.
Jag gick in i köket och fann till min stora besvikelse att kylskåpet var hemskt tomt. Det fanns knäckebröd och snabbmakaroner i skafferiet. Efter att ha fyllt en kastrull med pasta och vattnet långsamt börjat puttra, insåg jag att inte hade några kläder på kroppen, och jag kände hur klumpen i halsen började växa sig oroväckande stor. I badrummet hittade jag min morgonrock som jag snabbt drog på mig och vandrade ut i vardagsrummet där jag fann att min telefonsvarare hade fem obesvarade meddelanden. Tre av dem var från min pojkvän. Ett från min bästa kompis och det sista var tomt. Fan, det var inte någon bra helg, tänkte jag för mig själv medan jag virade in mig i morgonrocken ett extra varv. Sedan började jag leta igenom lägenheten för att undersöka om personen som sovit bredvid mig lämnat något spår efter sig. Det tog sin lilla tid, eftersom jag varken kunde eller ville röra mig mer än nödvändigt. Jag hörde hur det började fräsa och ryka från köket och vankade dit och fann mina makaroner härligt sönderkokta. Nåja, all bakismat är bra bakismat, mumlade jag för mig själv när jag hällde av det sista som återstod av vattnet och plockade fram en gaffel. Teven fick underhålla mig en liten stund innan nästa plåga kom - mobiltelefonen kungjorde att den hade fått ett meddelande, som jag skulle läsa.
Hej, förlåt att jag stör, men jag tänkte bara be om ursäkt.
Vad i helvete? Okänt nummer och ingen avsändare. Min fredag var visst fullare av annat än bara alkohol. Det var dags att ta en Ipren, och ringa någon. Men vem fasen var egentligen på festen? Långsamt började jag komma ihåg vad som hade hänt. På torsdagskvällen hade Mimi ringt och berättat om någon fest någonstans, som blivit inställd så hon skulle dra någon annanstans med sin pojkvän och ville att jag skulle hänga med. Jag var på väg dit när min pojkvän ringde och ville att jag skulle ut med honom. Sliten mellan två fester bestämde jag mig för att dra till Mimi, eftersom hon hade ringt först. Han blev naturligtvis sur, men det brydde jag mig inte särskilt mycket om. Så många kvällar som vi gått ut tillsammans så ville jag få vara med mina polare för en gångs skull. Jag tål inte riktigt att vara för nära den jag älskar för mycket, då känns det instängt och jobbigt. Bättre att låta buren stå öppen, så man både får trygghet och frihet.
Nåväl. Det var tydligen till en pub som arrangerades av studenter, vilket gjorde folk gladare i hatten lite snabbare än vanligt, med tanke på att de serverar smuggelsprit väldigt billigt. Sådant borde inte få förekomma, men jag tackar inte nej till en härlig, billig fylla. Men den här kvällen är jag nog glad över att jag faktiskt inte kommer ihåg särskilt mycket av. Eller? Jag mötte upp med Mimi och hennes polare på busshållplatsen inte långt från stället och vi började knata bort, samtidigt som en joint gick runt bland oss fem. Jag är väl inte mycket för droger heller, men ett bloss är inget bloss, som man brukar skoja. Nej, jag tände en cigg istället. Väl framme lyckades vi hitta några krokar att hänga av oss på och ett ledigt bord att sitta vid. Killarna som arrangerade stod och drog vitsar för varandra i baren.
"Hur fick du tag i det här stället?" frågade jag Mimi.
"Det är mina polare som äger lokalen, så jag har koll på när saker händer", svarade Tommy, hennes pojkvän. Jag blängde lite under lugg mot honom - jag tycker inte om när folk svarar åt andra. Det är respektlöst. Jag ursäktade mig genom att tränga mig fram till baren för att beställa en öl eller två. Killen i baren måste ha varit några år äldre än mig, såg sliten ut men hade ändå ett sött leende. Trevlig var han i alla fall. Och blond. Jag brukar inte gilla blonda killar, de får mig att tänka på alla hemska bilder man har av nazisternas bilder av det ariska, med ljusa lockar och blåa ögon. Av någon anledning kände jag mig stolt över mina mörka hårslingor och grönbruna ögon, jag brukar alltid försöka dölja mitt ursprung på något sätt, men på senare tid har jag inte orkat bry mig. Att han kommenterade mina ögon som öde öar i karibiska havet, med vatten han ville drunkna i, fick mig att känna mig både halvt äcklad, halvt generad. Hur som helst så fick han mig att tänka på annat än jag inte ville tänka på, och det är bra.
"Går du ofta hit, eller tar du bussen?" kläckte han ur sig, och hans polare i baren flinade åt det urkassa skämtet han drog. Det är tydligen något med studenter som får dem att tycka dåliga skämt är bland det bästa som finns. Men han gjorde det ändå på ett sätt som fick mig att dra på läpparna och svarade;
"Nej, jag tar cykeln oftast." Stum av min egen förvåning smilade han tillbaka och gav mig en shot.
"On the house, som man säger."
Vi hittade ett avskilt hörn där vi satte oss och började småprata. Mina fördomar sedan tidigare var bortblåsta och jag ville veta mer om denna märklige främling. I verkligheten var han väl lika normal som alla andra, men när man får i sig en del så ser man saker som man i nykterheten inte bryr sig om.
En stund senare försvann han, och kom tillbaka med rosor till mig. Han hade hittat dem någonstans, påstod han, och han sa att när de är av plast håller de för evigt. Fnittrigt full som jag var gladdes jag väldigt åt dem och gav honom en kyss till tack. I bakgrunden började de spela hårdrock, något som jag inte gläds särskilt mycket åt. Men texten var ändå helt okej. En av de där kända låtarna som alla tycker om.
"Kom, vi dansar!" utbrast han och drog med mig upp på golvet, samtidigt som han sjöng med i låten. "Tonight I wanna give it all to you, in the darkness, there's so much I wanna do..."
På något sätt så kändes det precis som skulle hända. Vad jag ville skulle hända. Jag ville att han skulle ta mig bort någonstans, och i hemlighet för omvärlden bara vara för varandras skull. Inte för att vi var gjorda för varandra, men den känslan som jag fick var så talande, så medryckande. Jag drog mig in i hans famn och kände hur hans händer smekte min kropp. Hur han luktade på mitt hår. Hur han kysste min hals. Hur han gjorde alla de där klassiska grejerna som en normal tjej brukar tända till på. Men jag tändes av att det var här och nu.
Vi satte oss ner igen, denna gång vid ett annat bord, eftersom det precis som på alla pubar, barer och klubbar, att lämnar man sin plats, så försvinner den så fort man vänder ryggen om. Men vi lämnades ensamma den här gången med. Han hämtade mer alkohol, och ju djupare i glaset vi sänkte oss, desto djupare in i hans ögon ville jag se. Jag minns inte vad vi pratade om, och egentligen bryr jag mig inte om det, eftersom jag bara ville en sak. Jag minns inte heller hur eller när vi lämnade stället, men på något sätt hamnade vi på en buss. Och vidare någon annanstans, tror jag. Mitt minne blev tommare och tommare, under längre och längre tidsperioder. Tillslut, vet jag, att vi kom hem till mig, eftersom det är där jag vaknade upp. Men jag minns inte om det var han eller någon annan som följde med mig hem.
Jag kollade på klockan, och insåg att den nu var en bra bit över elva. Jag hade legat i soffan och försökt komma ihåg så mycket jag kunde. Jag kände mig inte direkt mycket piggare än jag hade gjort när jag vaknade i sängen ett par timmar tidigare. Jag vred mig tillrätta i soffan för att sova en liten stund. En hårborste tyckte sig vilja klämma sig in i mina revben och jag kände plötsligt en pulserande smärta jag lyckats undvika förut. Det är rätt otroligt hur kroppen kan ignorera smärtor eller känslor om man bara sätter den sidan till. Och sätter man en borste i sidan så vaknar man till igen. Jag drog mig försiktigt upp ur soffan igen och vandrade in i badrummet där jag ställde mig på en pall och försökte inspektera magen och revbenen. Det var rätt svart. Inte smutsigt, men jag hade ett stort blålila blåmärke på högra sidan, mot ryggen till. Då slog det mig som ett basebollträ rakt i ansiktet.
Efter att vi hade tagit oss bort från studentpuben lyckades vi ta oss in på en mer legal klubb. Där blev jag efter en kort stund av med mina plastrosor. Jag sjönk ihop och började gråta, men sen slog det mig att man inte gör sådant ostraffat mot mig. Jag började leta runt efter mina rosor och fann att en annan kvinna hade dem. Jag gick fram till henne och slet tillbaka dem. Hon blev naturligtvis arg, och började bråka med mig. Jag har aldrig bråkat med någon förut, om man ska räkna att slåss med händerna, för verbalt är jag en riktig häxa. Men det visade sig när slagsmålet var slut att jag gick segrande ur striden med rosorna som trofé, och ett litet skrapsår på vänstra tummen - samt blåmärket som kom senare. Den andra kvinnan låg dock kvar på golvet och blödde från ena ögonbrynet där hon tidigare haft en piercing. Elakt skrattade jag för mig själv när jag gick därifrån och tänkte rått att piercar man sig får man stå för konsekvenserna om det uppstår bråk. Min vän tog mig under armen och ledde mig snabbt bort från klubben, vilket jag då inte fattade varför det var så brått. Ljudet av polissirener trodde jag kom från musiken som de spelade - det kanske de gjorde också, det var en skum synthklubb han hade tagit mig till denna underliga hårdrockare jag hade hittat.
Återigen skrattade jag åt scenariot. Att först ta mina rosor, och sen bli arg för att man försöker ta dem tillbaka. Det var rätt åt henne att hon fick sin piercing förstörd. Jag gick ner från pallen och hörde hur magen började grumla till. Nej, mat får vänta, tänkte jag och satte mig i soffan igen. Mobilen som låg på soffbordet lockade på mig. Men vem skulle jag ringa? Vem var det jag hade bråkat med? Vem var det jag hade haft med mig hem? Vad visste egentligen min pojkvän? Minnet sviker som mest när man behöver det som bäst, tänkte jag bittert och försökte komma ihåg vad som egentligen hade spelats in på min telefonsvarare. Inte hade jag direkt någon lust att återigen resa mig upp för att ta reda på vad folk ville mig.
Nej.
Istället la jag mig tillrätta och riktade en av kontrollerna mot dvd-spelaren för att lyckligt inse att min favoritfilm låg där den skulle. Smala Sussie. Snart insåg jag att mina ögon ville vila sig igen och jag somnade.
Så här i efterhand kan jag ju bara säga att jag fortfarande inte riktigt kommit underfund med mina frågor. Däremot fick jag reda på att Mimi och Tommy hade gjort slut på lördagen. Och att ingen av dem ville veta av mig förrän jag förklarade mitt uppförande - inte för att jag någonsin skulle förklara mig för Tommy. De ville veta varför jag ringt dem och påstått att Tommy var en rasist och idkade otrohet med vem som helst och sådana saker. Nåja, så illa tycker jag faktiskt inte att han är (men nästan). Men detta väckte ännu fler frågor hos mig som jag nog aldrig kommer orka, eller vilja ta reda svaren på.
Jag hittade i alla fall rosorna. De låg under mina kläder, som låg slängda på golvet i min lilla garderob. Det låg ett kort instucket mellan plastkvistar och blad:
Nästa fest är den femte, kom om du vågar
Kyss, Peder
