Alakazam

2010-02-15 – 18.47 – Måndag

Jag tror att veckorna, dagarna, timmarna, minutrarna... ja, all tid – bara håller på att smälta ihop till en enda geggig massa. Det funkar snart inte längre. Hur sjutton ska vi hinna skriva ett paper på fyra-fem sidor tills på torsdag? Imorgon repar vi 9-17, på onsdag 9-15.30, dessutom kommer Lars Ohly och föreläser efter det. Och det vill man kanske se... eller? Jag vet inte. Papret ska vara inne på onsdag kväll, så att vi kan läsa varandras på torsdag morgon innan vi har seminariet på torsdag eftermiddag. Usch, nej, jag vet inte. Det här känns väldigt lågprioriterat just nu...

 

Igår kom Jens och Camilla och tittade på ett genomdrag av första akten. Jag tror att de var positiva. Vi skådisar fick inte höra så mycket :P Jens hade dock en idé om att jag, som spelar Christian Krohg, borde göra mig ännu större - allt är så stort med Christian. Men, vi får se vad Saga säger. I vilket fall som helst verkar det som att vi kommer att stryka en massa. Vilket känns skönt. Varför spendera en kvarts speltid åt något som inte bringar historien framåt? Det känns ju bara fånigt. Nu har vi dessutom fått musiken, och efter ett genomdrag till kommer vi antagligen att bli ännu tajtare. Vi har liksom räknat med att hela föreställningen ska ta två timmar, plus paus, men om första akten tog en timme och fyrtio minuter... ja, nej. Jag vet inte. Men vi verkar vara den första gruppen som lagt ner så mycket tid och energi på den här kursen. Tänk vad mycket man kan göra av en 7,5 poängkurs. Usch, nu blir jag nervös – och inte på det bra sättet...

 

18:55 Jag måste laga mat nu...

2010-02-12 – 13.58 – Fredag

Igår var ingen fuldag. Det var faktiskt en av de bättre dagar jag haft på länge. Repet gick sjukt bra, jag som hittills känt att jag inte riktigt varit delaktig som en Oda har äntligen fått känna på hur det var. Eller nej, inte äntligen, jag har fått göra min roll förut, men i går var det första gången som jag kunde känna en framåtanda trots att jag egentligen ska vara bakåtsträvande. Well. It's a hard mans work.

 

Idag ska jag planera ljus. Så mycket jag kan. Vi får se hur det går. I vilket fall som helst planerar jag att ha det färdigt så långt det går till imorgon när vi ska ha nästa rep. Vi får hoppas att det blir bra. Våra genomdrag hittills har varit lite knaggliga, men det ska gå bra, det hoppas jag.

 

14:06 En sak är säker, citronvatten och nyborstade tänder är ingen hit.

23:18

I specialpedagogiken diskuterar vi mycket om hur problem i skolan framställs. Är det eleven som är ett problem? En problemelev? Eller är det så att eleven har problem i skolan? Är eleven funktionshindrad, eller en funktionshindrad elev? Beroende på i vilken ordning man sätter orden blir det olika konsekvenser. Ska man se problemet före eleven, eller eleven före problemet? Man skjuter sig själv i foten hur man än gör, verkar det som. Men, jag vill bara säga som så här – att ha migrän, gör mig till en funktionshindrad person. Inte en person med funktionshinder. Jag blir handikappad när jag får migrän. Jag har ett handikapp som gör att jag inte kan fungera som jag ska när migränen slår till. Det finns säkert många därute som inte håller med mig alls. Men så ser jag på situationen. Jag vill inte dra fördelar av att vara handikappad, men ibland är det jäkligt skönt att inte kunna göra något – även om det i många fall är frustrerande eftersom det är just då man inte kan göra något som man vill göra allt.

 

Just nu känner jag migränen komma smygande. Antagligen för att jag masserade nacken och släppte på en massa spänningar. Just typiskt. Hur känner jag då skillnad på en migränattack från vanlig huvudvärk? Well, en sak som är väldigt simpel är att min syn blir känsligare. Starkt ljus gör ont i ögonen. Sen kommer hörseln. Varenda litet ljud skär i öronen. Doft kan komma före hörseln ibland. Tänk er att kunna känna varenda doft som finns. Till och med den mest fantastiska doft nästan bränner sönder näsan. Känsel och smak har ännu inte lyckats bli tillräckligt känsliga. Och jag hoppas att de aldrig kommer komma bli känsliga. Det räcker med att synen förvrängs. Att inte ens kunna titta ut när solen lyser gör att jag blir illamående. Snart är våren här. Folk klagar över pollen. Tänk dig då att vara ljuskänslig. Att ha stått i ett bäcksvart, mörkt rum så länge att ögonen har anpassat sig och du faktiskt kan se detaljer i rummet. Och sedan öppnar någon dörren och släpper in ett så strålande vitt ljussken att det tar en stund för dina ögon att anpassa sig till det nya ljuset. Så är det för mina ögon när våren kommer. Det tar ett bra tag för mina ögon att anpassa sig till solljusets starka sken. För att inte tala om alla häftiga väderförändringar som påverkar mitt huvud. Den här vintern har varit olidlig – jag är inte van vid så här långa, och särskilt inte så här kalla vintrar. Jag fruktar för hur det blir när snön smälter.

23:29 Minimuffins

Idag har varit en fuldag. En dag då man känner sig ful. Oönskad. Värdelös. Patetisk. Korkad. Äcklig. Meningslös. I stort sett en sådan där dag när man får panikångest. En sådan där dag man egentligen inte vill vara med om. Någonsin. Och ändå kommer alla tankarna. Och man kan inte hindra dem. De rusar över en, som shinkansentågen. I femhundramiljoner kilometer i timmen. Och kör rakt på en - utan att tveka. Utan att bry sig om att det enda som blir kvar är en hög med köttslaffsor. Och sen får familjen betala för rengöringen av tåget.

Tihihi. Jag börjar fyllas med premiärnerver :D Det pirrar i bröstkorgen, precis mellan brösten, under halsen, typ vid nyckelbenen. Det pirrar och gör det nästan svårt att andas. Som att jag ofrivilligt håller andan men när jag försöker andas så funkar det inte. Det liksom kittlas lite bakom öronen också. Och magen hoppar. För att inte tala om hur det känns när jag faktiskt tänker på alla premiärer jag har haft och känslan jag har haft vid dessa tillfällen. Att stå i kulisserna och höra folk komma in och ta plats, höra röster man känner igen och veta att om jag inte gör som jag ska kommer hela föreställningen att rasera. Åh, det är en så underbar känsla.

Jag vet att jag tjatar om Sårskorpor, men den känslan är så himla tydlig. Jag minns det som om det var igår. Första föreställningen och jag är den första som ska in på scenen. Salongen släcks ner (och visserligen kom Albin in med min korvvagn innan mig), långsamt hör man Nena i högtalarna, sjunga om nittionio luftballonger. Bakom kulisserna, i mitten, längst bak, står jag och dansar för mig själv, som för att fånga fokus eller försöka få nervositeten försvinna från kroppen. Och på första basdunket hoppar jag ut på scenen, omtumlad, som om jag precis fallit från skyn... Och det första jag får syn på är Kim, som sitter på andra raden och (för att låna ord ur hans vokabulär) vräslar med benen, med håret på ända, en stor snus under läppen som syns ganska tydligt eftersom han flinar brett. Haha, jag kommer sent glömma den upplevelsen.

So, why am I telling you this? Well... jag fick ett uppvaknande idag, ett slags uppenbarelse. Jag insåg, när vi repade idag och jag gick rakt fram, mitt över scenen, så att jag hamnade precis framför första publikraden och inte visste vart jag skulle fokusera blicken... och då slog det mig. DET KOMMER JU SITTA FOLK HÄR!! Folk kommer titta på mig! Och inte vilket folk som helst. Folk som valt att gå och se den här föreställningen av en eller annan anledning. Kim kommer se den. Lisa och Hannes kommer att se den. Klassen kommer att se den! Och jag vet att andra har pratat om att vilja se den. Vilket gör mig ännu nervösare. I'm like.. OH TEH GOD IN ZE SKY! Ö___Ö

Jag hade egentligen tänkt att blogga om ett recepttips, men det får bli en annan gång. Jag kan i alla tipsa om att hemmagjorda potatischips och egengjord dipp av turkisk yoghurt och rödlök (samt kryddor) är namnam ^__^ Någon annan dag får jag lägga upp ett recept. Eller flera kanske :)

Alltså... "Åk till Mediamarkt i Norrköping" :P Jag tycker det går emot deras slogan "allt annat känns puckat". Det känns ju jäkla puckat att åka till Norrköping för att ta del av vad det nu var för erbjudande de hade där :P Då åker jag hellre till Marieberg och går till Siba eller någon annan elektronikaffär. Eller tar det när jag är i Göteborg. Senast jag var i Norrköping var det inte så jätteroligt faktiskt. I och för sig var jag, och AK, där för att samla in material till B-uppsatsen vi skrev förra våren. Jag har inte lust att åka dit igen. Dessutom är deras spårvagnar gamla och fula :P

Nåväl. Idag är jag "ledig". Det vill säga varken seminarium eller rep. Men jag måste plugga. Jag ligger efter med två uppgifter nu, den från i julas och en som skulle varit inne för en vecka sedan typ. Fast den senare kan jag nog skicka in som den är. Vår seminarieledare verkar ju ändå inte bry sig särskilt mycket om vad vi säger eller gör. Hon är knäpp. Helt jäkla knäpp. Man försöker och försöker skapa en diskussion med henne men man får bara ett "jamen, så är det ju" tillbaka - när man ställer en fråga om "VARFÖR är det så här? Kan man inte göra något åt det?" - "Jomen, så är det ju." Like there's no way in hell att hon vill att vi ska bli bra lärare som vill förändra vår gamla, förlegade gamla skola. Bajs. på kanten.

Mina ärtplantor växer så det knakar. Fast nu försöker jag sätta stopp för att de ska växa mer på höjden. De ser nämligen lite bleka och taniga ut, så jag ställer min läslampa bredvid dem dagligen, för att de ska gå mot den istället för taklampan. De är nog närmare 40-50 cm nu, tror jag. Jag har alltid varit dålig på uppskattning, men jag tror faktiskt de är en bra bit över 30 cm.

Japp. Idag har jag lyckats skrämma mina medspelare också :D Det är faktiskt rätt kul att man lever sig in så mycket i teaterarbete att man blir skrämd eller upprörd av någon som man egentligen tycker väldigt bra om. Eller att man lever sig in så mycket att det blir jobbit när man måste gå ur karaktär och in i sig själv. Det kräver faktiskt mer övning än vad man kan tro. Man måste se skillnad på person och karaktär. Men att ta på sig en roll är ju så förlösande! (Använder jag mig verkligen av sådana ord? Förlösande?) Men de blev glada för negerbollarna jag hade med mig som överraskning. Det är fantastiskt vad man kan hitta på att göra istället för att plugga :P

Jag blev sur på Kim nyss. Båda är ganska trötta och har egentligen inget att prata om, särskilt inte som han var upptagen med sitt och jag ville göra mitt, men ändå ville prata med honom. Men det var inte det jag blev sur på. Vad jag blev sur på var att när jag konstaterade att vi kanske borde prata senare eller kanske imorgon så sa han bara "jaa, om du tycker så" och klickade mig. Jäkla rumpa liksom :P Så jag ringde upp. "DU SA INTE PUSS-PUSS!" Han lät nästan lite förvånad när han svarade "va? gjorde jag inte? Okej då... hehehe, puss-puss!" och så la vi på. Ordentligt :P Haha.

Idag är det snöstorm. Så föreläsningen vi skulle ha idag vart inställd, föreläsaren kunde inte komma. Istället har jag gjort allt annat än att plugga. Jag har dammsugit, städat, dammat, lagat mat och haft mig. Allt för att undvika att läsa den där tråkiga boken Lärandets ekologi. Hur upphetsande låter det på en skala? Faktum är att jag inte tycker att delkursen Introduktion till specialpedagogik har varit särskilt upphetsande alls. Kanske lite småintressant på sina ställen, men dessa ställen är väldigt få.

Istället har jag tittat på när mina växter växer. Vilket faktiskt är ganska roligt, då det går att se hur mycket de växer. Jag har nämligen planterat några ärtor, eftersom jag tycker ärtväxter är ganska söta. På mindre än en vecka har de blivit närmare tjugo centimeter höga. Det ni! Förhoppningsvis börjar de blomma ut snart också, för hittills är de bara några gröna stjälkar som sträcker sig efter ljuset. Jag hade inga blompinnar heller, så jag tog några hashi (chopsticks/ätpinnar) och körde ner i jorden. Får väl se om de behövs överhuvudtaget. Jag har döpt dem till Sigge, Gizmo och Darkwing :D

På Oda-fronten så kan jag meddela att vi repade igår. Och fy bubblan vad vi är bra. Eller... det känns ganska knasigt att säga att man är bra när man får sina medspelare till att gråta, när man själv inte kommer sig för att känna samma saker som dem, trots att vi allihopa ska spela samma karaktär. Ja, det är lite komplicerat. Det är ju en monolog från början, som vi bearbetat om till en dialog - fast fortfarande är det monolog fast ändå inte. Vi ska dels spela de flesta personer som Oda, monologens enda karaktär, pratar om. Samtidigt ska vi också spela Oda, i olika skeden i hennes liv. AK, som spelar en form av berättare, och har en slags jokerroll, är Oda i nutid. Det är hennes berättelse vi får följa, när hon ser tillbaka på sitt liv - och det är där vi andra kommer in i bilden. Eftersom vi är Odas minnen, så blir det på något sätt schizofrent att både spela hennes minnen men också hennes minnen av andra människor... Så att jag då inte själv började gråta var knasigt. I mitt huvud. Men det kommer bli så jäklarns bra! Det kan jag lova er. Artikeln om oss finns förresten med i Lösnummer nu. Den finns visserligen inte i digital utgåva (vad jag vet)... men jag har två exemplar hemma, som ni kan få läsa någon gång :P höhö...

Jag har också kommit på att jag inte har något att göra i möblerade rum. Seriöst. Jag har visserligen alltid varit lite småklantig, men nu känns det som om det börjar bli mitt verkliga signum. För två veckor sedan skulle jag skära tomater, för att ha något att äta till frukost. Tror ni då inte att kniven är slö, så när jag tar i med den så skär jag inte bara i tomaten, utan också ett jack i mitt eget finger. För en vecka sedan, när mitt lilla jack hade läkt lite, skulle jag skära tomater igen - för att ha något att äta till frukost. Tror ni att jag har kommit ihåg att vässa kniven sedan förra gången? Nej. Istället fick mitt lilla jack ett lite större jack till kompis, precis bredvid. Sådant smartskaft är jag. Jag tappar saker, jag välter saker av misstag, för att inte tala om när jag öppnar munnen....