Alakazam

2011-03-21 – 13.48 – Måndag

Då var det måndag då. Kim var här i helgen :) Me likes. För den som håller räkningen har jag nu spenderat lite drygt två och ett halvt år här i Örebro. Och dubbelt så länge har jag och Kim känt varandra, och varit ett par. Mwiiiwiwiw ^________^

Jag åkte och hämtade honom på stationen, och han sa att min present var fem gissningar :P Sen, när vi kom hem, visade det sig att han köpt ett Nintendo Entertainment System, eller NES eller Nintendo 8bit som man också säger, och ett antal spel till mig :D Tyvärr funkade det inte att koppla in i Linnéas tv – men jag ska prova i AK och Martins tv. Annars får Kim skälla på Martin (JapanMartin som numera är i Taiwan). Men glad blev jag ^^ Och paketen var inslagna i rospapper och dessa räknades som rosor ^__^ hihi. Kim fick av mig en massa olika öl, regnbågsfärgade Munchkintärningar, spin-the-shot, ett Sudokuspel, Scoop samt pussar och naturgodis. Plus en sjudundrandes fin middag som jag hittade på i all hast (eller, jag fick inspiration av Rebbis inflyttningsmat; baconlindad fläskfilé med hasselbackspotatis och brunsås). Mums ^_^

I lördags var det stor spelträff, så MoDs passade på att sätta sig för sig själva och spela lite DoD. Min väldigt religiösa paladin fick en familiaris, som kom att bli en ängel, som fick heta Gabriel :P Liten, tjock och ganska osmidig, men han blev snabbt en av de smartaste i gruppen, med ett intellekt på 21 – därav blev han också hjälte i Gudomlig helning, så nu behöver vi typ inte oroa oss för skador längre :D Kim fick spela Gabriel. Fast sen gick han iväg och spelade Settlers istället. På kvällen var det tänkt att vi skulle fira femårsdagen med mina vänner, men det var ingen som dök upp… förutom Rebecka. Och de som vanligen håller till här i huset :P Men vi hade trevligt ändå, och konspirerade ihop hur Swärje skulle styras. (Trots att jag satt som Finansminister hela spelet, så lyckades jag ändå inte vinna… men jag satt ändå på en bra plats och post ;)).

Igår var istället en seg dag, som spenderades med att titta på komedier. Typ How I Met Your Mother och The Big Bang Theory. Sen behövde Kim åka hem. Och eftersom bussarna här i stan går fel på söndagar, lyckades vi tajma in så att alla affärer stängde precis när vi kom fram. Det gick bra i alla fall. När vi stod ute på perrongen kände jag mig nästan som arton igen. Jag fick hålla om den jag älskar mest i hela världen, och skratta och fåna mig. Och han skrattade och fånade sig han med. Och ändå har det gått fem år. Jag är lycklig.

14:16 …where everybody knows your name…

2011-03-15 – 22.31 – Tisdag

Hm. Mycket teater har det blivit det senaste. Så jag tänkte delge mina tankar så här ett litet tag i efterhand. Vissa går fortfarande att se, andra är ett minne blott för oss som var där och då (hihi). Och, för att göra detta klart innan du börjar läsa – eller klickar dig vidare någon annanstans – skillnaden mellan amatörer och professionella är inte kvalitén, det är bara att de professionella får lön för det de gör, medan amatörerna gör det för att de vill och/eller har lust och/eller tid över.

Sunset Boulevard – GöteborgsOperan

Jag blev uppringd av Alv som undrade om jag ville gå och se Sunset Boulevard tillsammans med honom. Jag sa självklart ja, inte tackar man väl nej till att gå på Operan. Särskilt inte om man kan få biljetterna snuskigt billigt. Och jag måste säga att jag tycker det var en ganska trevlig liten föreställning. Jag gillar ju trots allt musikaler, och när de har gjort allt för att få föreställningen så lik filmen (från 1950) som möjligt, ja, det går inte annat än att älska. De enorma sceneribytena gör att man som publik får en riktig insikt i hur stort det är bakom kulisserna. Men jag blir också lite nyfiken på hur det hade blivit om Operan inte hade haft de ekonomiska möjligheter som de har. Att ha saker att brottas med anser jag liksom vara en del av att jobba med teater; skådespeleri, regi, teknik (ljud, ljus), manusbearbetning, musik, scenografi, kostym, mask, rekvisita, ja å då är det de rent konstnärliga bitarna av det hela. För den som är nyfiken på berättelsen så handlar det om en manusförfattare som det går lite dåligt för. Han hamnar av en slump på en gammal stumfilmsstjärnas gård och blir hennes… assistent. Samtidigt som han försöker hjälpa henne att slå igenom i den nya filmvärlden, med tal, försöker han skriva nytt material, men det går sådär. Hm, nu när jag tänker efter så är storyn ganska platt, men allt annat gör föreställningen väldigt sevärd. Framförallt scenbytena :D

Bathorys Monster eller Vampyrjägarens guide till Transsylvanien – Filosofspexet

Jag hade egentligen ingen plan på att se årets Filosofspex, men vad gör man när man får gå gratis och ens pojkvän betalar? :P Men det var ett tag sedan jag såg ett spex senast och jag måste säga, att jag ska nog försöka gå och se Örebrospexet i år också. Främst med tanke på att det verkar ligga i tiden att göra narr av glittriga vampyrer – eller dampyrer som även förekom här. För att vara ett spex tycker jag att de lyckas över förväntan. Jag satt visserligen och irriterade mig som fan på små skitsaker som ”bara” jag ser (smink, ljud, ljussättning och sånt), men med lite öl och punsch svalde jag allt med hull och hår ändå. Berättelsen om hur Elizabeth Báthory skapar ett Frankenstein-monster samtidigt som van Hellsing och hans ”vänner” på drottningens begäran undersöker de underligheter som försiggår i Transsylvanien var verkligt underhållande på ett sätt som jag inte upplevt på länge. Kanske blev det lite för mycket omtag och för oseriösa förslag från publiken, men jag tyckte ändå att de gjorde det bra. Man sitter alltid i publiken och tycker att man själv kan göra bättre, men jag vet med mig att även om jag får skitbra idéer när jag tittar på så är hjärnan helt tom när jag väl står inför folk och ska prestera. Så av fem fyrar möjliga får Filosofspexet fem – full pott!

Peer Gynt – Göteborgs Stadsteater

Jag håller på att skriva min c-uppsats och bad om Stadsteaterns hjälp. Efter mycket om och men fick jag biljetter och vi, jag och mina intervjuoffer, kunde gå. Mitt första besök kändes väldigt obekvämt, eftersom jag ville somna men det skulle ju inte se bra ut när vi sen skulle diskutera föreställningens innehåll om jag inte hade något att komma med och ställa frågor kring. Men det första intrycket står sig ännu, då ridån går upp och man ser Peer Gynt på en lätt blåljusupplyst scen hålla i en gigantisk uppblåst korv av lätt, halvgenomskinlig, frasig plast, och han snurrar sakta runt på scenen och leker med denna. Denna plast kom sedan att användas på de mest tänkvärda sätt, och bara en sån sak får mig att sitta och klappa händerna i förtjusning. Om man inte har Operans möjligheter till scenbyten var denna plast något av det mäktigaste jag har varit med om i scenografisammanhang. Dess enkelhet gjorde den så mångsidig att man snabbt förflyttades från Norges fjordar och fjäll till Egyptens pyramider eller stormande hav. Henrik Ibsens pjäs skrevs för drygt 150 år sedan men är ändå idag lika märkvärdig som då. Vi får följa med den rotlösa Peer på hans resa genom livet, hur han som en ung man ljuger och hittar på, rymmer med en kvinna som står i brudskrud för att i nästa stund begära en annan kvinnas hand. Han träffar Dovrekungen och reser land och rike runt, för att få uppleva så mycket som möjligt, gärna allt på en gång. Jag kan ju säga att jag nog har en helt annan syn på föreställningen efter att ha sett den två gånger och diskuterat den i tre omgångar och nu dessutom ska analysera den för en uppsats, än de jag har diskuterat den med (i alla fall de som inte ingick i ensemblen som jag intervjuade). Sen är det alltid lite kul att se en föreställning två gånger eftersom man aldrig vet vad som kommer att hända – teater är här och nu – och hur skådespelarna hanterar sådant som inte är inrepeterat (men som de kanske är förberedda på).

En uppstoppad hund – Teaterföreningen Lyset

Liksom Peer Gynt ingår denna föreställning i min materialinsamling för min uppsats. För att vara en amatörteateruppsättning var den sjukt bra, och med det menar jag att de måste ha lagt ner så mycket tid och pengar för att få det så lyckat. Även här rörde det sig om mycket scenbyten, eftersom Staffan Göthe, som skrivit pjäsen, är för jävlig när det kommer till pjäsmanus och dess platser och tider. Man får följa två familjer, någonstans i Sverige, över ett antal årtionden. Det börjar på femtiotalet, då sonen i den ena familjen och dottern i den andra blir vänner och leker doktor. Samtidigt får man också följa föräldrarnas utveckling, från hemmafruar och caféägare, till frireligiösa gubbar och gummor. Där emellan får man också insikt i några av familjernas ”vänner”, som det egoistiska nattbiträdet som använder sin kropp och sexualitet för att få det hon vill ha, eller magistern, som flyttar till det lilla samhället för att vara sin far nära under dennes sista tid på mentalsjukhus, och som stannar där många år efter faderns död för att han blir kär. Eller hundarna som håller ihop hela storyn. Det är mycket som kan göras bättre, men de gjorde den bra, mycket bra. Och det är sådant som räknas.

Jag är FAN inte duktig – Ewa-Helen Rydmark

Ewa-Helen Rydmark är tvåspråkig. Hon pratar både svenska och teckenspråk. Hon är dessutom rullstolsbunden, nästintill blind och döv. Men hon läser ändå teater på Hällefors folkhögskola och i den här föreställningen får vi höra hennes berättelse, med hennes egna ord, i Örebro Kulturhus lilla B-sal. Förutom två teckentolkare gestaltas Ewa-Helens liv av en enda skådespelare, som genom enkla rörelser och blickar får oss i publiken att se så mycket mer än det som finns på scenen. En tamburmajor med hatt och trenchcoat blir plötsligt en livs levande karl, bara genom en armrörelse. Ewa-Helen har inte levt ett enkelt liv. Redan som liten drabbades hon av sjukdom som återkom. Inte heller fick hon lära sig teckenspråk i skolan. Kärlekslivet har inte heller varit helt smärtfritt. Och berättelsen slutar kallt, kyligt och mörkt. Men att hon tidvis står på scenen, sjunger och talar, är bevis på att det hemska slutet ändå har ett ljus i sin framtid. Det är svårt att säga vad jag egentligen tycker om den här, med tanke på att det är Ewa-Helen som står framför mig, och hur svårt det måste vara för henne att berätta detta – jag har själv försökt agera ut mina känslor, men på fel sätt… Men, en sak som Ewa-Helen inte är, det är duktig. Hon är FAN GRYM! Och jag hoppas hon aldrig ger upp – för det vet jag att jag antagligen hade gjort om jag hade suttit i hennes sits.

Lång dags färd mot natt – Riksteatern

Som sagt tidigare, och det tåls att sägas igen, skillnaden mellan amatörer och professionella är att de senare får betalt för vad de gör. Det har inget med kvalitén att göra. Och efter den här föreställningen, med Riksteatern… vet jag inte vad jag ska säga. Jag somnade i alla fall inte, vilket jag såg att andra i publiken gjorde. Tre timmar av mitt liv som jag aldrig kommer få tillbaka – så illa var det. Eugene O’Neills manus vet jag ingenting om, men lyckas man vara tråkigare än Samuel Beckett (I väntan på Godot) så har man fan lyckats med att vara tråkig. På riktigt. När publiken lämnade Hjalmar Bergmanteatern hörde jag inte ett positivt ord. Visst, jag kan tycka en föreställning är bra men ändå sitta och klanka ner på den (se exempel ovan) bara för att misstagen gör resten så bra, men det där var, som de kära britterna säger utter garbage. Nä, hade jag varit smart hade jag också passat på att sova. Lång dags färd mot natt, oh yes. Det fanns en, EN, sak som var bra, och det var trumtjejen, som lite nu och då sprang in och trummade rytmiskt på saker och ting. Men att följa familjen Tyrone från tidig morgon till sen kväll… nej, jag kan inte ens relatera till min egen verklighet att jag någonsin haft så otroligt störda samtal med någon. Att mamman i familjen är missbrukare och yngste sonen är dödssjuk var bara skrattretande. Jag ville resa mig upp och bua. Även om ett manus är tråkigt så kan man alltid göra något bra av det. Men de lyckades verkligen inte. Om bra ligger åt höger så gick de så långt åt vänster de kunde >_<; GAH!!

23:58 Och imorgon blir det Gazamonologerna :D

2011-03-07 – 15.50 – Måndag

Jikes.

Panik. Förvirrad. Lycklig. Panik. Skakande. Ont i magen. Långsam hyperventilation. Långsamt rusande puls. Panik. Knäsvag. Tryck över halsen. Rädsla. Lycka. Panik…

Det känns inte som det ska i min kropp ibland.

Men jag kanske kan se det hela lite smårationellt. Min dator har varit på lagning, jag hämtade ut den igår. Fick låna en dator som inte ville vara med och leka. Fick låna en MacBook som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera, men som ändå funkade. När jag lämnade tillbaka lånedatorn och fick igen min egen hade jag panik över att jag skulle få betala, dels för reparationen av min dator samt ersättning för lånedatorn som hux flux bara stängde ner sig själv och inte ville starta igen. Men på vägen ut till Marieberg plockade jag fram lånedatorn och tänkte ”vinna eller försvinna” och försökte få igång den igen – och lyckades. När jag fick tillbaka min egen dator vågade jag inte öppna den, men tillslut gjorde jag det ändå. Allt var kvar. ALLT! Precis som när jag lämnade in den. Ja, med det lilla undantaget att den är lagad, dårå. Och den laddade (det var därför jag lämnade in den, den ville inte ta emot laddsladden, typ…)! Okej, orosmoment ett som legat över mig i två veckor är borta.

Vad mer? Mm, ja, uppsats. C-uppsats. Jag har varit i Göteborg och gjort fältundersökningar. Det var ett stort orosmoment att få ihop saker och ting, men tillslut gick det bra. Jag fick till och med mer än vad jag hade räknat med. Nu är frågan dock vad jag ska göra med det här materialet. Göteborgsresan i sig var också lite nervöst, men den gick bra. Jag fick träffa min katt, delar av min familj, gå på både Filosofspexet och finproducerad Stadskultur. Men jag mår dåligt. Jag älskar Göteborg, jag vill flytta tillbaka dit. Jag vill hem. Men hem är också Örebro. Jag är rädd vad jag ska göra i framtiden – ska jag fortsätta plugga på GU, om de nu hittar på ett teaterlärarprogram, eller ska jag försöka börja se mig omkring efter jobb inom mitt område? Like that’s gonna happen. Eller ja. Jag har sett några annonser…

Ja, framtiden. Vad ska man göra med den? Min främsta förhoppning är att hitta en egen lägenhet. Jag vill ha en egen lägenhet. Jag vill ha mina saker i min egna lägenhet. Jag vill bo i min egen skit. Jag vill hänga upp persienner i mina fönster och vattna mina blommor när de slokar. Jag vill titta på min egen tv sittandes i min egen soffa och ställa upp mina böcker i min bokhylla. Laga mat i mitt eget kök åt mig. Visst, det har varit trevligt att bo ihop med Linnéa, och jag inser hur social jag är när jag har någon att hela tiden prata med. Men jag vill också ha min egen ytterdörr att stänga om mitt hem. Kunna säga ”nä, nu ska jag/du gå för jag vill vara själv”. Kunna ligga i min egen säng och bara ligga. Framförallt längtar jag efter den dag då jag kan säga hej då till min egna lägenhet och säga hej till vårt hem. Det hem som jag kan se mig själv och Kim bygga upp ihop.

Kim ja. Kina och jag spenderade någon timme inne på toaletten under Karins fest och pratade relationer. Och jag fick en panikattack. För att jag är rädd för mina egna känslor. För att jag inte vet vad framtiden har att erbjuda mig. För att jag vill så mycket men är rädd att säga det dem det angår och istället säger det till andra, i någon slags naiv förhoppning att dessa andra ska vidarebefordra mina åsikter till dem det berör. Men nej. Jag låg och lyssnade på när Kim andades, och det var så mycket jag ville säga just då, men jag ville inte bryta tystnaden, jag ville att han på något sätt skulle höra mina tankar lika högt som jag hörde dem, och svara på dem.

Någonstans tror jag det ligger irritationer och gror. Hos mig, mot mig…

16:26 Ibland vill jag bara starta om från en gammal save-fil…