Alakazam

Det var en gång en väldigt irriterande dator. Den var skapad av ett väldigt dåligt företag. En gång kom ett annat företag, som också var väldigt dåligt, på idén att bygga ett operativsystem som skulle kännas som en böld i, ja, ett ställe som man brukar säga att solen aldrig får titta på (men efter att ha tittat på Magnus Betnér så tror jag nog att solen har fått se på detta ställe ändå... - jag tycker synd om solen). Denna böld, denna smärtsamma, förgiftade böld spred sig som en epidemi över land och rike. Tillslut blev de båda företagen rädda för sin egen skapelse, och de började utföra experiment på en av bölderna, som de lyckades fånga in. Tillslut lyckades de ta bort gifterna, slemmet och sjukdomarna. Ja, tills nästan allt ont var borta. Genom experimentet kom de fram till en lösning på epidemin, ett motgift, som de snabbt delade ut gratis till alla och envar som ville bli av med bölden. Lyckliga att äntligen bli av med bölden, som orsakat så mycket smärta och vånda i världen, tog även jag detta motgift, lyckligt ovetande om dess framtida konsekvenser.

Den gamla datorn, som trots böldens frätande påverkan, hade tjänat sin ägare troget i flera år, möttes ironiskt nog av ett annat öde, och dog, då den blivit överhettad (än i dag är läkarna förbryllade över detta plötsliga öde, som drabbade datorn likt en blixt från klar himmel) av ansträngning. Ägaren, jag, blev utom sig av sorg, när hon insåg att den trogne tjänaren stod med ena foten i graven. Det var med stor sorg i bröstet som hon började leta efter en ny tjänare. Men hur skulle detta ske? Inte kunde det där väl finnas en tjänare lika trogen och duktig som den hon nyss tagit ett sista farväl av? Hur skulle någonsin någon annan dator kunna leva upp till de förväntningar som den döende trotjänaren satt standarden för? Tillslut fann hon ingen annan nåd än att ta den hjälp hon fick, ty hon klarade sig inte själv, och till hennes undsättning kom en av den nya generationernas tjänare - nej, medhjälpare!

Bölden, som tidigare spridit en illaluktande, svart stank över stad och hus, var nu nästan endast ett minne blott, röken började lätta och man kunde se ett ljussken sprida sig vid horisonten. Kunde detta vara frälsningen? Ägaren tog något skeptiskt emot sin nya medhjälpare, som till skillnad från den gamle, egensinniga tjänaren, var henne väldigt till lags, hjälpte henne med problem hon förut svurit sig sjuk över, hittade nya lösningar och ordnade hennes liv till något, som otänkbart kunde bli ännu bättre än det tjänaren innan lyckats ge henne. Då och då besökte hon ändå sin gamle trotjänares grav, för att minnas de goda stunder han ändå gett henne. Men lika fort vände hon tillbaka till medhjälparen, och såg en ljus framtid. Intet ont anande om vad denna kunde bära i sitt sköte.

Den tunga stanken och den äckliga röken skingrades. Man kunde här och var skåda några mörka moln i fjärran, men dessa var långt bort och kunde inte skada ägaren och hennes medhjälpare. Då en dag, när solen stod som högst på himlen, hände det ofattbara. Medhjälparen, som både var immun och vaccinerad mot de alla möjliga skador och sjukdomar som bölden lämnat efter sig, fick ett ryck, likt en fisk som nyss slitits upp ur vattnet och lämnats på marken åt sitt öde. Ägaren blev förskräckt och instinktivt påbörjade hon återupplivningsarbetet. Efter ett långt försök med mun mot mun-metoden och konsulterande av läkare, beslutades det att medhjälparen behövde hjälp. Det var inte en böld, som tur var - hade det varit det hade jag inte vetat vad jag skulle göra - men läkarna förklarade att medhjälparen kanske aldrig skulle kunna bli sig själv igen.

Nu hängde de svarta molnen tunga på himlen igen. För att ägaren skulle klara sig, blev hon erbjuden en gammal tjänare. Sorgsen över den plötsliga katastrofen visste hon ingen annan lösning än att tacka ja. Men den nya gamla tjänaren gick inte att jämföra med varken den gamla trotjänaren eller medhjälparen. Han var bångstyrig, ville inte hjälpa till, utan det verkade nästan som om han sett sin chans att snylta på en stackars sorgebärare. Innan dagen var över hade ägaren konsulterat en vän, för råd om den nya gamla tjänaren. Vännen, som kom från en annan del av världen, berättade att hon hade flera tjänare, både fasta och fria och att ägaren mycket gärna fick låna en av dessa, tills medhjälparen blivit frisk. Ägaren visste inte om hon skulle skratta eller gråta, men omfamnade sin vän och tackade för hjälpen.

Så, nu sitter jag här, med en böldsmittad tjänare, som varken vill veta av eller vill prova vaccinet eller motgiftet, och med en ny tjänare, som pratar ett helt annat språk än de jag kan. Det känns lite som att välja mellan pest eller kolera. En gammal laptop, som inte hittar nätverket och som har gått på högvarv för att installera de senaste uppdateringarna för Windows Vista - eller en MacBook, som pratar ett (eller kanske till och med flera) språk jag inte förstår... Och allt jag vill är att få tillbaka min kära, kära Torsten igen.

2011-02-16 – 22.59 – Onsdag

Varför händer saker mig? O_o Förra veckan, efter min teatergupp, hände saker som fick mig och AK att ringa polisen. Idag, också efter att jag sagt hej då till mig grupp, gick jag tillbaka till kontoret, lämnade mina papper för att gå på toa. Där satt en liten tjejgrupp och en av dem såg ut att må lite dåligt. Efter jag gjort mina behov tog jag med tjejen in på kontoret och satt och tröstade henne. Hon vinglade och luktade alkohol, och grät. Inte hysteriskt, och inte särskilt farligt, men jag vet själv hur illa jag mådde när jag var i hennes ålder (hur gammal hon nu kan ha varit :P), så jag satt och lugnade henne. Samtidigt gick hennes kompisar omkring utanför kontoret, och mina kollegor (om man nu kan säga det när jag jobbar ideellt? :P) såg lite förvirrade ut. Efter ett tag kom en fältassistent och en vuxen från ungdomsgården och tog över… Nej, det är inte lätt att vara liten och heta Ludolf och inte kunna säga äll.

Vi får se vad som händer nästa vecka. Då kommer antagligen AK vara själv, men jag har inte riktigt bestämt mig än. Det beror på när min fokusgrupp kan ses. Om inte annat kanske det händer roligare saker nästa vecka. Men sådana här saker gör att jag blir helt nipprig. Samtidigt som jag blir så glad över min familj. Att mamma har orkat med oss! Fyra pubertala ungar, som nu blivit unga vuxna, och en till som är mitt i alltihopa. Nästa gång jag träffar mamma ska hon få en stående ovation för att hon trots allt lyckades att få mig att inte göra dummare saker än jag gjorde. Tänk om saker och ting hade varit värre?! O__O;

23:18 Hon verkade känna igen sig i mig. Det var lite roligt.

2011-02-14 – 10.34 – Måndag

Så många år som har gått

Och du har varit med mig i vått och torrt

När solen starkt har skinat

Och mestadels de gånger jag har grinat

För fjärde gången, en dag som denna

Du är en bajskorv, änna

Som inte är här med mig

Och inte får jag någon uppvaktning, nej

Men det gör inget, för du är min prins

Powermetal, ja, det finaste som finns

Snart har det gått fem år. För fem år sedan träffade jag världens bästa. För fem år sedan var mitt liv i kaos, jag ville inte ha med kärlek och kletiga känslor att göra. Jag ville vara för mig själv, jag hade lovat mig själv att inte gå in i ett förhållande på ett år. Så gick det som det gick. Plötsligt var liksom allt kaos som bortblåst. I alla fall nästan. Jag står fast vid att jag tycker att livet blir roligare om det är som en berg-och-dalbana, men det behöver inte vara alla hemskisarna på en gång. Det räcker med att åka en i taget. Och sen andas lite.

Det är lite svårt att sitta trettio mil nordöst om sin älskade, titta ut på snön som ligger tjockt igen, och veta att man inte kommer ses förrän om en månad ungefär. Hade jag fått bestämma hade han flyttat hit. Men jag är samtidigt glad att han bor där han bor, för det stärker också vårt förhållande. Och skulle jag bli helt knäpp av att vara ensam så har jag ju Éomer, Rouge, Boromir, Eve, Faramir, Leeloo, Logan, Selina Kyle, Christian Bale, Lilly… listan kan göras lång :D

10:49 Älskling, älskling, älskar du mig så smajla!

2011-02-13 – 19.28 – Söndag

Okej. Knasig vecka. Har suttit hos AK varje dag och försökt plugga, vilket har gått lite sisådär. Jag har fått klartecken från Göteborgs Stadsteater att jag kan komma dit och göra lite undersökningar för min uppsats. Jag har (förhoppningsvis) förhindrat en knarkaffär, i alla fall visat att det inte är okej att två män gömmer sig på tjejernas toalett och pratar skumraskaffärer. Jag har drömt att Éomer är min riddare i skinande skinnpaj och röd bandana :P Jag har nominerat en av mina lärare till Pedagogiska Priset och fick igår se henne ta emot det. Jag har nästan fått en av mina teaterelever till att gråta – två gånger på mindre än 90 minuter. Jag har skrattat åt väldigt dåliga skämt tillsammans med mina vänner. Jag har tittat på Evita, och inte fattat ett jota. Jag har suttit och skickat en massa mail till en massa bussföretag för eventuellt hyra en så att spelföreningen kan erbjuda medlemmarna att åka billigt/are till GothCon. Jag har fått min beställning på en massa Christian Bale-filmer (nu kommer Éomer inte bli glad :D). Jag har spelat Super Mario Galaxy och klarat ett par bossar utan att skrika som en liten flicka! Jag har varit referensgrupp till en forumteaterföreställning Saga sysslar med. Jag har målat mig grön i ansiktet, för att lärarna i en av kurserna jag läser sa att jag fick. Jag har tittat på Sagan om de två tornen och fnissat åt hur mycket man kan misstolka den (och undersökt om Éomer var så stilig i filmen som i min dröm ;)). Jag har antagligen också dragit på mig en förkylning, för det värker i kroppen, jag svettas av att sitta still och min hals och mage säger ”ew, mat, varför?” vilket brukar tyda på att jag håller på att bli sjuk.

19:40 Det var min vecka det…

Mwi-mwi-mwi! :3