Alakazam

2009-03-20 – 13.26 – Fredag

Hello horse!

   Skulle man kunna inleda det här med. Eller så skulle jag kunna ta det någon annan dag. Fast jag tycker det var ganska roligt, så jag kan ju berätta om det i alla fall. Sen får vi se om jag återkommer till att berätta om vad som händer nu. Och på tal om att jag gillar får så vet man att man spelar ett spel för mycket när man blundar och ser det framför sig…

 

”Hello horse” ja. Jag kommer till det. Hoppas jag :P

   Igår fick vi en lektion i stagefighting (ja, det är relevant ^^;) med en riktigt trevlig norrlänning vid namn Lars. AK, som känner honom sedan länge, förvarnade att det inte var en bra idé att kalla honom Lasse, för det skulle han inte tycka om. Men med den utstrålningen han hade skulle det kännas fel att kalla honom Lasse. Han var en Lars, helt enkelt. Vissa klär sig inte i smeknamn.

   I vilket fall, Lars var en väldigt duktig lärare och vi fick lära oss lite fler moves än de vi fick lära oss i höstas när AK och Saga använde ett av våra teaterlabbtillfällen åt stagefighting. Helt underbart. Slåss och sånt där. Hemska saker som skulle vara väldigt svåra att motivera till att använda i scener, men fortfarande bra att kunna.

   Efteråt gick jag, AK, Saga, Kina, Lars och Jenny(?), från Lärarförbundet som hjälpt oss att fixa kursen, till Forumhuset och åt lunch i solen. Där satt vi och tjôtade i ett antal timmar tills Saga och Lars åkte in till stan och vi andra (exklusive Jenny som gått ett par timmar tidigare) bestämde oss för att göra lite grupparbete. Och vad tjôtade vi om då? Jo, bland annat ”Hello horse!”. Lars berättade att han vid inspelningen av ARN träffat gamla kollegor och vänner som allihop var stuntmän i filmen. De hade suttit och filosofierat och en av dem hade kläckt ur sig att om man pratar med en häst tillräckligt mycket och är tillräckligt irriterande så måste hästen någon gång tappa tålamodet och skrika tillbaka ”VAD ÄR DET?”, precis som en otålig fyraåring som vill veta allt om sina äldre syskon. Senare under inspelningen, när de stod uppradade för att bli anfallna av ryttare, ställde sig denne man och skrek, så högt han kunde:

   ”HELLO HORSE!” varpå alla stuntmännen föll ihop i högar på marken och garvade i en halvtimme typ :D (Jag funderar på om Gruttle ska byta härskri från ”For Pony!” till ”Hello horse!” ^__^)

 

Att inte äta på flera timmar är ingen direkt hit, det vet jag. Men jag förstår inte varför jag inte hade någon matlust. I vilket fall gick vi och satte oss på universitetsbiblioteket och började leta siffror att skriva i vår fiktiva budget, till vår fiktiva produktion. Det gick sjukt trögt för min del, jag hittade bara massa PDF-filer, och dem gav mig ingenting. Och hittade jag inte PDF-filer så hittade jag massa företag och länkar till företag i Norrland. Lite irriterande att inte hitta något relevant alls.

   Jag kände mig som ett litet vill-inte-monster som bara satt och gnällde och inte förstod vad det var jag höll på med. Och det sista stämmer, jag förstår inte riktigt vad det var jag sysslade med. Hade jag bara fått pussla med siffrorna hade jag varit nöjd, men det är lite sent att tänka på det nu. Nåväl, jag hoppas att Kina och AK inte tycker att jag var alldeles för jobbig…

   Kina var däremot helt underbar. Hittade hon ett nummer, men inte informationen hon behövde, ringde hon upp numret och sa som det var;

   ”Hej, jag heter Kina och ringer från Teaterpedagogprogrammet vid Örebro Universitet. Det är så att vi håller på med ett projekt, vi ska sätta upp en fiktiv produktion, och då skulle jag vilja veta hur mycket det skulle kosta att riva väggarna på ett hus. Ja, men om vi leker att huset är byggt säg…. Hmm… 1935? Ja, okej. Tack så mycket. Hej då!”

   Att lyssna på hennes samtal gjorde min kväll.

 

Och på tal om det där med mat, så har jag inte ätit något sen jag kom hem igår kväll. Jag var hemma vid halv åtta ungefär, och då hade jag inte ätit sedan halv åtta på morgonen, typ. Och idag har jag inte ätit sen igår. Det vill säga sedan nio igår. Typ. Förmodligen kommer jag inte äta något förrän efter fyra. Varför? Det vet inte du :P

13:50 Hello horse!

 

 

2009-03-22 – 18.07 – Söndag

Det känns fel. Jag ska inte åka från Göteborg när jag ska hem… Hemma är ju här. På västkusten. Jag vill hem igen. Hem till Göteborg. Hem till Kim…

18:09

 

 

2009-03-26 – 08.47 – Torsdag

Nu har vi suttit på tåget i en timme och fyrtiofem minuter. Om femtionio minuter ska vi byta tåg. Så om ytterligare tre timmar och en minut kommer vi vara framme på hemlig ort. Då påbörjas det hemliga Uppdrag Materialinsamling. Stay tuned for more information…

08:49

10:04

Nu har vi bytt tåg. På det förra tåget blev jag utfrågad av en språkvetarprofessor om min dialekt. En väldigt underlig fråga av en väldigt underlig man. Fast han var söt. Själv pratade han väldigt mycket gnällbälte, trots att han nog inte ville erkänna det själv. Men han tyckte att jag hade väldigt fin rikssvenska, med lite färgning av västkusten. Väldigt starka u och i, och i på närkedialekt och göteborska är väldigt lika. Enda skillnaden är att göteborgskan har breda i, och närkiskan har stockholms-i, det vill säga väldigt utdragna och fåfängda. I alla fall enligt mig.

   Jag blev väldigt glad över det han sa, det värmde gott i min lilla språksjäl. Jag får väldigt ofta höra av folk från andra delar av Sverige (aka inte från Göteborg) tycker att jag har jättebred göteborgska, medan jag själv tycker att jag inte har särskilt mycket dialekt alls. Förutom mina i. Dem har jag varit medveten om länge. Och enligt vad min mor en gång sa till mig så dyker de väldigt gärna upp när jag sjunger. Men, men.

10:11 Resan fortsätter baklänges >_<;

2009-03-18 – 17.59 – Onsdag

Oj. Tre år. Det trodde jag faktiskt aldrig.

   För tre år sedan, en lördag, ringde John mig och bad mig hänga med ut till Bergsjön, till André för att dricka lite öl och ha trevligt. John berättade på spårvagnen att Farfar skulle komma.

   ”Ni är skitlika! Ni skulle passa jättebra ihop, som kompisar liksom.” Jag hade mina tvivel, John har ju haft lite fel förut om vilka jag passar och inte passar ihop med.

   Så kom vi dit i alla fall, och ett par timmar senare hörde jag folk ropa:

   ”Nu kommer Farfar!”

   ”Jaha…?” tänkte jag, orkade inte bry mig. Om han nu var så speciell så skulle det väl märkas förr eller senare. Ingen idé att rusa ut i hallen för att möta någon man inte känner, bara för att alla andra gjorde det (fast det gjorde de inte :P). Plötsligt såg jag, från min plats i soffan, ett huvud som stack in, rufsigt blont hår som hängde i vägen för ansiktet och någon som plirade runt på oss. Det liksom stannade till. Världen slutade snurra för ett par sekunder. Jag visste att den där mannen skulle kunna förstöra min värld, eller göra den underbar. Jag visste att innan kvällen var slut skulle vi antingen bråka eller hångla. Det roliga är att det där antingen försvann :P

   Vi bråkade först. Fast inte blodigt allvar. Det var Jasso som började ge oss käftsmällar, på skoj så där. Sen frågade han mig om jag var feminist.

   ”Nej, men jag är för jämställdhet.” TJOFF! Så fick jag en käftsmäll av honom också. Jag var helt förstummad, paff. Och så insåg jag att han hade ju fullkomligt rätt. Jag hade drämt till honom, då var det ju bara rätt att han skulle få drämma till mig med. Jag tror jag började skratta, jag var så paff. Jag hade aldrig tidigare mött någon som tänkte på det sättet. Och det är ju logiskt, eller hur?

   Vi fortsatte kvällen med att kolla på Melodifestivalen med hårdrock som soundtrack. Sen började någon film som han tyckte var bra. Folk flyttade omkring på sofforna, bland rummen, medan vi kom närmare och närmare varandra. Tillslut låg vi där...

   Jag vet inte vad som hände runt omkring, men jag vet att jag var väldigt irriterad på den där Martinpersonen som ville dra iväg honom från mig.

   ”Men ta hennes nummer nu då, vi måste åka annars missar vi pendeln!” Så vi bytte nummer och jag kommer ärligt talat inte ihåg mer av den kvällen. Inte direkt. Möjligen att folk pikade mig för vad som hade hänt, jag vet inte. Roligt var det i alla fall.

Dagen därpå, när jag och John åkte från André frågade jag honom lite om den där Farfar. Jag var själv osäker på vad jag ville. Knappt varit singel i ett halvår, lovat mig själv att egentligen bara ta det lugn och vara för mig själv. Samtidigt hade jag inte varit känslofri sen jag var liten unge. Kärlek har alltid varit ett problem, nästan som en drog för mig. Fick man inte uppmärksamheten av Nummer Ett, så hade man en Nummer Två och Nummer Tre… Jag tror jag till och med vid ett par tillfällen haft fyra. Eller fem. Jag minns inte, det var längesedan…

   I vilket fall. John svarade att Farfar var en singelmänniska, att jag inte skulle hoppas för mycket. Och till skillnad från vad han sa kvällen innan så hoppades jag att han hade rätt. Jag ville bara bli Farfars vän, det är nyttigt att lära känna nya människor.

   Så kom jag hem. Och hittade Maria, smög in till henne och hade ett sånt där underbart tjejsnack som bara hon och jag kunde ha. Hon tyckte att jag skulle ge järnet. Hon såg ju på mig att det här inte var vilken kille som helst. Hon gav mig mod att sms:a numret jag hade fått och säga att jag tyckte han var trevlig, fråga honom om vi kunde ses snart igen. Texten ”meddelande skickat” hade knappt försvunnit från skärmen förrän mobilen vibrerade till och jag fick ett sms. Det var från honom. Han sa att han själv hade haft trevligt, och undrade om jag ville träffa honom igen.

   Lustigt.

Vi träffades på tisdagen, eftersom jag hade japanska på måndagskvällen. Art följde med, han var över öronen nyfiken på vem denna luns kunde tänkas vara, som fått mig att bli så förvirrad, så bortkollrad. Farfar och Martin satt och väntade på Nils Ericssonsterminalen. För han kom inte ihåg hur jag såg ut! :P

   Helt ärligt var jag ganska irriterad på att Martin inte gick samtidigt som Art, men å andra sidan, nu när jag tänker efter, så var det ganska skönt att ha det där tredje hjulet under cykeln att luta sig tillbaka på, ifall de andra två hjulen skulle få punka liksom.

   Vi gick omkring. Vi gick Däråt, åt glass, till Där borta, tillbaka till Hitåt, hittade en kundvagn som Martin körde omkring oss i, tills vi lämnade tillbaka den på Hemköp och köpte glass för tian som fanns däri. Farfar snodde glassen mitt framför nosen på mig, men jag snodde tillbaka den… Hur är det Loke säger? I en vaniljsmakande kyss… Fast jag tror det var hallon- eller mangosorbet. Fast det kan ha varit vanilj också… som sagt, minnet sviker mig lite.

   Vi kom tillbaka till Nisseterminalen, och där lämnade Martin oss ifred. Och det är jag glad för :P Tiden försvann där ett tag, jag tror vi uppehöll oss i säkert två timmar. Mysigt :)

 

Allt gick så fort, tiden har bara försvunnit iväg. Han åkte till Sri Lanka, jag försvann till USA i ett par veckor och vi har inte varit ifrån varandra längre än nu. Det har gått sex veckor sen han var här senast. Jag trodde att jag skulle klara av det här, men det är svårt. Som tur är kommer påskhelgen snart. Och han har lovat att betala mina resor. I alla fall hälften, eller varannan. :)

18:42 Laga mat nu.

2009-03-04– 17.05 – Onsdag

Hrm, ja, jag har varit lite dålig med det här bloggandet. Har faktiskt inte haft lust att skriva på någonting alls, varken skolarbete eller på msn eller liknande. Jag har andra, roligare saker för mig istället.

   Bland annat har jag gått med i en rollspelsgrupp som vi har döpt till Masters of Disasters. Gruppen består av mig, som spelar en dvärg som heter Gruttle, AK, som spelar en trollpacka vid namn Turin (som också har en familjaris, korpen Munin som bara kan säga ”sork” och ”jaga”), Paro, som spelar sjömannen Cerez, samt Martin, vår kära spelledare (SL). Hittills har i alla fall jag och AK spelat en gång i veckan, tror jag, vilket har lett till att Cerez sprang ifrån oss en gång. Men nu har vi hittat honom igen. Det är läskigt att rollspela, särskilt när man har en SL som är grymt bra på att skrämma sina spelare – både med skrik och genom att psyka oss… Förra sessionen hittade vi en tortyrkammare… egentligen vill jag inte säga mer, men jag kan säga att jag tycker ännu mindre om järnjungfrur nu än vad jag gjorde förr. (Om jag inte minns helt fel hade jag problem med dem när jag var yngre, när jag först fick veta hur de funkade…).

 

Vad har hänt mig sen sist då, förutom att jag kastar tärning och går i skolan? Jag vet inte riktigt. Det känns inte som om det är så mycket som har hänt. Jag lever mitt liv. Just nu tror jag att jag håller på att bli sjuk, för hela kroppen känns tung och gör ont när jag rör den. Så jag funderar på att glo på Ranma ½ tills L har lagat mat, och sen blir det antagligen Vänner. Sen vill jag nog sova.

 

Jo, just det. Jag har kommit fram till varför jag inte vill skaffa Facebook.

   För det första: Varför? Duger inte de femhundrafemtiotolv andra sidorna längre?

   För det andra: Nej. Och fatta det. Ett nej är ett nej. SLUTA TJATA!

   För det tredje: Konspirationsteorierna börjar växa sig rejält starka. Så varma folk kan prata sig om den sidan utan att faktiskt säga något vettigt. ”Men det är en sådan bra sida, man kan träffa folk och snacka med dem där, lägga upp bilder” och tjofadderullan. Men folk kommer ju faktiskt aldrig med några bra argument till varför man ska gå med. För ett par månader sen fick jag ett mail från en vän (”Hej, gå med i Facebook!”) och när jag svarade nej var det som att jag personligen hade förolämpat denne vän. Igår togs diskussionen upp igen, med en annan vän som tyckte att det första jag skulle göra imorse var att skapa ett konto där. Men fortfarande fick jag ingen förklaring till varför, inte heller accepterades mitt nej.

   Visst känner man sig utelämnad när det bara är jag, L och någon till i klassen som inte är medlemmar, men det får de bara ta och acceptera, tycker jag. Jag börjar bli trött på att få höra sånt som ett motargument.

   ”Vad hände i helgen?”

   ”Va? Har du inte läst det på min Facebook?”

   ”Nej, det har jag inte. Jag är inte medlem där.”

   ”Nej, just det ja… Men bli medlem så kan du ju läsa då.”

   Varför ska jag behöva bli medlem på en suspekt sida? Vad är problemet med att bara säga rakt ut vad det var som hände? Vi diskuterade angående att lägga upp bilder från en fest i lördags. Jag tyckte att bilderna kunde väl komma upp på blackboard, skolans eget forum. Men nej, de fanns redan på Facebook. Så mycket för respekt för personers privatliv. Jag har egentligen ingenting emot att bilder på mig hamnar på Internet, men då vill jag att de ska hamna på en sida som jag själv lätt kan komma åt, som bilddagboken exempelvis. Eller varför inte bara göra en zipfil av mappen bilderna ligger i och skicka runt den på msn?

   Det spelar ingen roll vad ni har för argument, jag kommer ändå inte bli medlem. Faktum är att det är tvärt om. Ju mer ni försöker, desto mer vill jag inte. Och om det är så ni vill ha det, om ni inte vill ha mig som vän bara för att jag inte är medlem på en viss sida så tycker jag att det är sorgligt. Då vet jag hur hedningarna kände sig när kristendomen spred sig. ”Kom, följ med till kyrkan, det är så trevligt där.” Men jag då? Jag tror fortfarande på det gamla, jag tycker det är bra. Förändring är okej, men inte på det här viset.

17:25 Sork.