Alakazam

2010-03-28 – 20.23 – Söndag

Nu börjar våren visa sig. Sent. Men det är väl så det får bli när snön och kylan inte vill släppa greppet om världen. Jag känner mig lite som en av karaktärerna i Drakens Återkomst. En kylig vinter, inte som alla andra... Men, jag börjar längta efter sommaren. Och västkusten. Att vara utan havssalt luft för länge är inte bra för min hälsa tror jag. På VFUn häromdagen tittade vi på Bäst i Sverige, en söt film om en kille som inte var bra på nånting :P Den var inspelad lite överallt i Västra Götaland – under sommarperioden. Gröna träd och grönt gräs. En sån där härlig grusig och sandig känsla av barndom. Härligt.

Med våren kommer också mina härliga vårkänslor. Likt Ronja har sitt vårskrik så suktar jag efter punk. Ja, jag förknippar våren med punk. Glad kängpunk typ. Eller vad vet jag, jag är inte världsbäst på kategoriseringar. Men tralligt och framåt – som Hjalle och Heavy's Den Elaka Clownen och den Söta Lilla Flickan. Fast nytt. Något som kan definiera det här året för mig. Nyheter. Något nytt i livet, måste göras plats för, då måste man rensa ut gammalt. Satt därför och tog bort fyra-femhundra gamla mail. En utrensning som verkligen behövdes. Och jag håller på att städa ur gamla program på den gamla datorn så att jag kanske kan hitta något slags användningsområde för den i alla fall. Just nu tjänar den mest som nerladdningsdator för att jag ska kunna följa med i Bleach, så tro inte att jag är olaglig :P

På tal om min hälsa så har jag börjat fundera på om jag kanske har diabetes. Jag har ju länge trott att jag har haft UVI som kommit och gått som den vill, men jag finner inte längre något samband mellan de symptomen och på de jag har börjat spekulera i nu. Det låter liksom inte så logiskt att UVI skulle kunna komma och gå mellan toalettbesöken. Däremot kan jag tänka mig att det har att göra med godis. Jag äter visserligen inte godis särskilt mycket, eller ofta heller för den delen, men när jag gör det brukar det innebära smärta när jag senare ska uträtta mina behov. Därefter dricker jag lite vatten och vips så är det borta. Typ. Väldigt förenklat i alla fall. Men jag är inte säker, jag har inte varit hos någon läkare än, så jag ska ta mig i kragen någon dag när jag är ledig (typ i maj eller när det nu blir) och ta mig till USÖ eller så och göra något test. Ska bara se till att jag har pengar så jag klarar mig :P

20:49 Sommartid?

2010-03-18 – 21.16 – Torsdag

Jag tror det här händer vartannat år ungefär. Eller, det känns så. Första året är ju ganska självklart att det är spännande och häftigt. Andra året börjar man komma in i ett flow, det är rätt chill. Tredje året börjar man dock inse att det har gått ett tag, man blir nästan lite nervös igen. Fjärde året då? Jag har inte hunnit tänka på det. Det är läskigt. Jag har varit så upptagen med föreställningen att jag inte har orkat eller ens haft tid att tänka på annat. Allt annat har hamnat i skymundan. Men det känns ändå fantastiskt. I fyra år har jag haft min karl. Det känns väldigt skönt faktiskt. Och inte har jag något emot det heller.

Jag tror Kim är lite nervös dock. Han vill inte erkänna det i nyktert tillstånd, men vi har diskuterat det. Personligen tycker jag att han är dum, och det tycker han också. Man får stå sina kast ibland. Varför riskera något vackert och underbart och hållbart för något som kanske inte ens finns... Nej, han är dum. Men han är min dummer :)

Idag har jag haft min andra VFU-dag. Det är fortfarande segt, men att gå omkring och prata strunt en hel dag för att inte tala om att sitta på en buss och inte prata och psyka ens klasskompis. Björn sa ”smurf” utan att tänka på det och jag bestämde mig för att se hur länge jag kunde vara tyst innan han började undra. Och sen hur lång tid det skulle ta för honom att lista ut varför jag var tyst. Det tog halva bussresan typ – han sa ”smurf” precis efter att vi hade satt oss på bussen :D

21:54 Näej, nu ska jag sova

2010-03-16 – 20.32 – Tisdag

Jawhol, då vart det klart med Oda då. Trots stress och panik och ångest och panikångest och så vidare blev resultatet fantastiskt. Vi blev till och med recenserade i Lösnummer. Det är inte varje dag man blir det. En sak som jag verkligen tycker om, den där självcentrerade biten, när folk efter en föreställning kommer fram och vill prata och kommentera det de nyss har sett. När de påpekar sådant de fastnat för hos varje skådespelare. Under själva repetitionsarbetet blir man så fruktansvärt medveten om sin kropp att det nästan blir outhärdligt. Men det får man igen när publiken älskar det man gör, och tycker om det. Jag ska inte skryta och säga att jag fick många direkta kommentarer om min kropp, men de jag fick gjorde mig rörd. En kommentar jag fick rörde mina ögon – att de är intensiva och utstrålar mycket. En annan handlade om min mun. Det spelar väl kanske ingen roll, tänker du, men det gör det visst. Mina ögon och mitt ansikte har jag fått höra många elaka och konstiga kommentarer om. En kille i min grundskola tyckte att jag hade fiskögon – stora och döda. Och när jag är avslappnad och tom i ansiktet ser jag tydligen sur ut. ”Men du som har så stor mun, du kan ju inte se sur ut. Du måste ju nästan le hela tiden!” - så fort jag tänker på den kommentaren blir jag glad. Det värmer mig upp innifrån och ut och breder ut min mun från öra till öra :D

Tack till alla som kom på föreställningarna. Tack till alla som varit med och hjälpt till för att det ens skulle bli en föreställning. Tack till lärare, kansli-folk, kompisar, familjer, pojkvänner, flickvänner, sambos, kombos, särbos osv. Tack.

I övrigt så har den nya VFU-perioden börjat – eller, den började för ett tag sedan, men jag gjorde min första dag idag. En mycket seg dag. Fast den gick fort. Det var mer segt i att jag inte hade något att göra – och den gick fort eftersom jag tog in allt, då allt är nytt för mig. Imorgon ska jag och Björn (som gör VFU på samma ställe) titta igenom lite arbeten som eleverna pysslat med. De har studiedag, så det blir en lat dag imorgon också, gissar jag.

20:59 It's a little bit funny, this feeling inside.

2010-03-01 – 21.20 – Måndag

Jaadu, nu är mamma kär igen. Eller nej. Jag är inte kär igen. Jag är rätt trött – fruktansvärt trött. Och stressad. Nu är det genrepsvecka. Wiihoo! :D Det är tur att man inte kan gå sönder av stress. Eller, det kanske man kan?

Men jag har fått prata med både Maria och faderskapet idag. Pratade med Maria i en timme. Fick reda på att min systerdotter lär sig väldigt underliga ord av sin far. Som ärthjärna och generalindex. Kan man lära henne lite annat roligt själv, tro? ^^ Kanske ska kalla henne för Lilly-hana eller något annat gulligt. Äsch, vi får se :) Sen ringde pappa på mobilen, så jag och Maria la på, på hemtelefonen. Så pappa ringde dit istället, bara för att fråga om jag har Skype – så letade vi upp varandra och pratade lite där. Det var rätt mysigt. Fick se mina syskon igen, det var ett tag sedan.

Just det, vi funderar på att göra en rolig grej på kulturfestivalen som är i maj. Det innefattar humor och helium. Det kan inte bli bättre :D hihi. Nu ska jag se på Bond och njuta av att jag har sovmorgon imorgon :)

21:36 Dun-dunderun-derundun (Bond-låten ni vet)