Panik.
2011-03-07 – 15.50 – Måndag
Jikes.
Panik. Förvirrad. Lycklig. Panik. Skakande. Ont i magen. Långsam hyperventilation. Långsamt rusande puls. Panik. Knäsvag. Tryck över halsen. Rädsla. Lycka. Panik…
Det känns inte som det ska i min kropp ibland.
Men jag kanske kan se det hela lite smårationellt. Min dator har varit på lagning, jag hämtade ut den igår. Fick låna en dator som inte ville vara med och leka. Fick låna en MacBook som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera, men som ändå funkade. När jag lämnade tillbaka lånedatorn och fick igen min egen hade jag panik över att jag skulle få betala, dels för reparationen av min dator samt ersättning för lånedatorn som hux flux bara stängde ner sig själv och inte ville starta igen. Men på vägen ut till Marieberg plockade jag fram lånedatorn och tänkte ”vinna eller försvinna” och försökte få igång den igen – och lyckades. När jag fick tillbaka min egen dator vågade jag inte öppna den, men tillslut gjorde jag det ändå. Allt var kvar. ALLT! Precis som när jag lämnade in den. Ja, med det lilla undantaget att den är lagad, dårå. Och den laddade (det var därför jag lämnade in den, den ville inte ta emot laddsladden, typ…)! Okej, orosmoment ett som legat över mig i två veckor är borta.
Vad mer? Mm, ja, uppsats. C-uppsats. Jag har varit i Göteborg och gjort fältundersökningar. Det var ett stort orosmoment att få ihop saker och ting, men tillslut gick det bra. Jag fick till och med mer än vad jag hade räknat med. Nu är frågan dock vad jag ska göra med det här materialet. Göteborgsresan i sig var också lite nervöst, men den gick bra. Jag fick träffa min katt, delar av min familj, gå på både Filosofspexet och finproducerad Stadskultur. Men jag mår dåligt. Jag älskar Göteborg, jag vill flytta tillbaka dit. Jag vill hem. Men hem är också Örebro. Jag är rädd vad jag ska göra i framtiden – ska jag fortsätta plugga på GU, om de nu hittar på ett teaterlärarprogram, eller ska jag försöka börja se mig omkring efter jobb inom mitt område? Like that’s gonna happen. Eller ja. Jag har sett några annonser…
Ja, framtiden. Vad ska man göra med den? Min främsta förhoppning är att hitta en egen lägenhet. Jag vill ha en egen lägenhet. Jag vill ha mina saker i min egna lägenhet. Jag vill bo i min egen skit. Jag vill hänga upp persienner i mina fönster och vattna mina blommor när de slokar. Jag vill titta på min egen tv sittandes i min egen soffa och ställa upp mina böcker i min bokhylla. Laga mat i mitt eget kök åt mig. Visst, det har varit trevligt att bo ihop med Linnéa, och jag inser hur social jag är när jag har någon att hela tiden prata med. Men jag vill också ha min egen ytterdörr att stänga om mitt hem. Kunna säga ”nä, nu ska jag/du gå för jag vill vara själv”. Kunna ligga i min egen säng och bara ligga. Framförallt längtar jag efter den dag då jag kan säga hej då till min egna lägenhet och säga hej till vårt hem. Det hem som jag kan se mig själv och Kim bygga upp ihop.
Kim ja. Kina och jag spenderade någon timme inne på toaletten under Karins fest och pratade relationer. Och jag fick en panikattack. För att jag är rädd för mina egna känslor. För att jag inte vet vad framtiden har att erbjuda mig. För att jag vill så mycket men är rädd att säga det dem det angår och istället säger det till andra, i någon slags naiv förhoppning att dessa andra ska vidarebefordra mina åsikter till dem det berör. Men nej. Jag låg och lyssnade på när Kim andades, och det var så mycket jag ville säga just då, men jag ville inte bryta tystnaden, jag ville att han på något sätt skulle höra mina tankar lika högt som jag hörde dem, och svara på dem.
Någonstans tror jag det ligger irritationer och gror. Hos mig, mot mig…
16:26 Ibland vill jag bara starta om från en gammal save-fil…
