Alakazam

Det var en gång en väldigt irriterande dator. Den var skapad av ett väldigt dåligt företag. En gång kom ett annat företag, som också var väldigt dåligt, på idén att bygga ett operativsystem som skulle kännas som en böld i, ja, ett ställe som man brukar säga att solen aldrig får titta på (men efter att ha tittat på Magnus Betnér så tror jag nog att solen har fått se på detta ställe ändå... - jag tycker synd om solen). Denna böld, denna smärtsamma, förgiftade böld spred sig som en epidemi över land och rike. Tillslut blev de båda företagen rädda för sin egen skapelse, och de började utföra experiment på en av bölderna, som de lyckades fånga in. Tillslut lyckades de ta bort gifterna, slemmet och sjukdomarna. Ja, tills nästan allt ont var borta. Genom experimentet kom de fram till en lösning på epidemin, ett motgift, som de snabbt delade ut gratis till alla och envar som ville bli av med bölden. Lyckliga att äntligen bli av med bölden, som orsakat så mycket smärta och vånda i världen, tog även jag detta motgift, lyckligt ovetande om dess framtida konsekvenser.

Den gamla datorn, som trots böldens frätande påverkan, hade tjänat sin ägare troget i flera år, möttes ironiskt nog av ett annat öde, och dog, då den blivit överhettad (än i dag är läkarna förbryllade över detta plötsliga öde, som drabbade datorn likt en blixt från klar himmel) av ansträngning. Ägaren, jag, blev utom sig av sorg, när hon insåg att den trogne tjänaren stod med ena foten i graven. Det var med stor sorg i bröstet som hon började leta efter en ny tjänare. Men hur skulle detta ske? Inte kunde det där väl finnas en tjänare lika trogen och duktig som den hon nyss tagit ett sista farväl av? Hur skulle någonsin någon annan dator kunna leva upp till de förväntningar som den döende trotjänaren satt standarden för? Tillslut fann hon ingen annan nåd än att ta den hjälp hon fick, ty hon klarade sig inte själv, och till hennes undsättning kom en av den nya generationernas tjänare - nej, medhjälpare!

Bölden, som tidigare spridit en illaluktande, svart stank över stad och hus, var nu nästan endast ett minne blott, röken började lätta och man kunde se ett ljussken sprida sig vid horisonten. Kunde detta vara frälsningen? Ägaren tog något skeptiskt emot sin nya medhjälpare, som till skillnad från den gamle, egensinniga tjänaren, var henne väldigt till lags, hjälpte henne med problem hon förut svurit sig sjuk över, hittade nya lösningar och ordnade hennes liv till något, som otänkbart kunde bli ännu bättre än det tjänaren innan lyckats ge henne. Då och då besökte hon ändå sin gamle trotjänares grav, för att minnas de goda stunder han ändå gett henne. Men lika fort vände hon tillbaka till medhjälparen, och såg en ljus framtid. Intet ont anande om vad denna kunde bära i sitt sköte.

Den tunga stanken och den äckliga röken skingrades. Man kunde här och var skåda några mörka moln i fjärran, men dessa var långt bort och kunde inte skada ägaren och hennes medhjälpare. Då en dag, när solen stod som högst på himlen, hände det ofattbara. Medhjälparen, som både var immun och vaccinerad mot de alla möjliga skador och sjukdomar som bölden lämnat efter sig, fick ett ryck, likt en fisk som nyss slitits upp ur vattnet och lämnats på marken åt sitt öde. Ägaren blev förskräckt och instinktivt påbörjade hon återupplivningsarbetet. Efter ett långt försök med mun mot mun-metoden och konsulterande av läkare, beslutades det att medhjälparen behövde hjälp. Det var inte en böld, som tur var - hade det varit det hade jag inte vetat vad jag skulle göra - men läkarna förklarade att medhjälparen kanske aldrig skulle kunna bli sig själv igen.

Nu hängde de svarta molnen tunga på himlen igen. För att ägaren skulle klara sig, blev hon erbjuden en gammal tjänare. Sorgsen över den plötsliga katastrofen visste hon ingen annan lösning än att tacka ja. Men den nya gamla tjänaren gick inte att jämföra med varken den gamla trotjänaren eller medhjälparen. Han var bångstyrig, ville inte hjälpa till, utan det verkade nästan som om han sett sin chans att snylta på en stackars sorgebärare. Innan dagen var över hade ägaren konsulterat en vän, för råd om den nya gamla tjänaren. Vännen, som kom från en annan del av världen, berättade att hon hade flera tjänare, både fasta och fria och att ägaren mycket gärna fick låna en av dessa, tills medhjälparen blivit frisk. Ägaren visste inte om hon skulle skratta eller gråta, men omfamnade sin vän och tackade för hjälpen.

Så, nu sitter jag här, med en böldsmittad tjänare, som varken vill veta av eller vill prova vaccinet eller motgiftet, och med en ny tjänare, som pratar ett helt annat språk än de jag kan. Det känns lite som att välja mellan pest eller kolera. En gammal laptop, som inte hittar nätverket och som har gått på högvarv för att installera de senaste uppdateringarna för Windows Vista - eller en MacBook, som pratar ett (eller kanske till och med flera) språk jag inte förstår... Och allt jag vill är att få tillbaka min kära, kära Torsten igen.