Alakazam

Sitter hemma hos pappa just nu, ska vara barnvakt i kväll. Har haft en riktigt, riktigt rolig helg tillsammans med en bunt nya vänner. Som har inspirerat mig och fått mig att verkligen känna att jag kan. I morse tänkte jag på den där ångesten som jag hade när jag skrev förra inlägget. Då, i morse, kändes den nästan som bortblåst. Som om jag aldrig mer skulle få ångest. Det vet jag inte är sant, men jag blev lite lyckligare av den känslan. Känslan av att kanske en dag inte behöva må dåligt. När de ringde och gav mig jobb, och när det sedan visade sig att jag har jobb hela veckan, på samma ställe, kom jag på mig själv med att tänka "men, just det, jag har ju faktiskt inte haft ångest över att gå till jobbet, ens innan de ringde" - något som jag ofta kan få, nu när jag har ett så osäkert jobb (och även förut, på arbetsplatser jag har vantrivts på). Det kanske inte är den bästa arbetsplats jag ska vara på den här veckan, men under en stund förut, i eftermiddags, sprang tiden helt ifrån mig och jag kände att jag faktiskt kunde göra skillnad. Kanske bara en liten skillnad, men ändå, många bäckar små.

.

Och ja, ett annat orosmoln har... inte riktigt försvunnit, men det har blivit mindre överhängande, grått och mulet. Nu är det som ett vitt, fluffigt plufs på en annars klart ljusblå himmel. Det orosmolnet kan vi kalla för min utbildning. För jag har fått ytterligare två av vårens kurser tillgodoräknade. Dock vet jag inte om det innebär att jag ska läsa något alls i vår, eller om jag ska ställa mig in på att jobba fram till augusti-september sådär.

.

Under helgen pratade vi en hel del om att se problem som apor, och att man kan välja att ta emot andras apor, och på så sätt gå och bära omkring med ett helt zoo på sina axlar. Men i och med liknelsen mellan "det är inte mitt problem" och "det är inte min apa" så kändes det så mycket enklare att i framtiden kanske tänka efter lite innan man väljer att göra vissa saker. Och sen ska ni också veta att jag var inte så här konstig förut... innan jag gick till kyrkan :3

.

Nej, men helt ärligt, just nu trivs jag med mitt liv. Det känns jättebra. Lite jobbigt var det väl i och för sig i morse när spårvagnen höll på att haverera vid Gamlestadstorget, så vi fick byta till en annan, vilket gjorde att det blev väldigt trångt på den vagn jag kom på, och en tjej föll plötsligt ihop. Hon kan inte ha varit mer än 17-19 någonstans där.. Som tur var kom vi strax fram till Centralstationen och några av de resenärerna som skulle av där hjälpte henne. Jag stod nära, men inte tillräckligt nära. Kände hellre att jag höll mig undan för att ge henne lite mer luft.