Alakazam

2010-12-12 – 01.34 – Söndag

Det har blivit väldigt sena nätter nu det senaste. Det är inte bra. Min kropp tycker inte om det. Lovade ju halvt igår att jag skulle uppdatera med mer information, om gårdagen. Puffe firade sin födelsedag på Bärseback, vilket var väldans trevligt. Men full som en kastrull och rollspel dagen därpå är inte en så väldans smart kombination. Det gick dock bra ändå, efter några varma mackor och lite bubbelvatten. Och cola, och turkisk peppar. Att sen avsluta dagen med pizza och sex timmar framför tv känns ju sådär lagom bakis och bra :P

Day 11 – Your siblings
Jag har sex syskon. Maria, Lisa, Victor, Nina, Emil och Olga. 25, 20, 19, 15, 11 och 9 år gamla. Maria och jag är som natt och dag. Hon var alltid den långa, smala, mörkhåriga tjejen med gröna ögon, många vänner och socialt liv (jag var kort, tjock, blond och blåögd – nu är jag bara tre av dem ;P). Det är henne jag ringer när jag har kärleksproblem, och det är hon som ringer mig mitt i natten när något har hänt. Sen hon träffade sin man har vi dock inte umgåtts på samma sätt som förr, men det är ju å andra sidan något som man får räkna med när hon skaffar man och barn och hund. Och de gånger vi ses så kanske jag blir lite mer av en barnvakt än syster, men jag älskar Lilja, så att komma över och få leka med Lilja ser jag fram emot precis lika mycket som jag vill träffa min syster. Maria är den i familjen som jag ser upp till mest av alla. Trots motgångar lyckas hon alltid hitta den där extra kraften som får henne till att köra vidare ändå. När jag var liten ville jag verkligen vara som henne, ty hon tycktes ha allt som jag inte hade. Vänner och kärlek. Jag vill inte vara som Maria längre, men jag är jag, och jag kan fortfarande dra lärdomar av hennes erfarenheter, och det är nog det som räknas mest.

Lisa och jag är väl dem som varit mest lika, till utseendet, även om hon ärvt sin fars milslånga ben. Men tacka gudarna för att vi inte har varit lika i allt. Vi var de två blonda yrvädren i familjen. Eftersom Maria är drygt två år äldre än mig var det liksom enklare att leka med någon som var (och är) två år yngre. När jag började lyssna på punk och hårdrock (alternativ musik ni vet) så var det henne jag drog med mig. Det var henne jag drog med mig när den första Hoggy-träffen stod för dörren. Och jag hoppas och tror, att jag verkligen inte har plågat henne igenom alla sådana här saker. Men när man inte fick som man ville med de äldre, så kunde man ju alltid manipulera de yngre ;) Lisa och jag träffas inte särskilt ofta heller, men hon har ju också skaffat sig en karl, och flyttat till Borås för att bli bibliotekarie. Så man får ju ses när tillfälle ges, typ runt jul. När vi båda bråkar om vem som ska sova i dubbelsängen när vi sover hos mamma.

Julen -03 - Om man har tråkigt, har man inga syskon

Victor är som han är. Han har alltid varit min bror som man blivit arg på, men som jag ändå brytt mig väldigt mycket om. Det dröjde länge innan vi skulle få bekräftat vad som var underligt med honom. För han har alltid varit lite mer speciell än andra. Victor har autism, som ibland inte alls märks av, och i andra situationer skulle man nästan tro att han var en utomjording. Han har olika sociala kort, och han vet vilka han ska spela i olika sammanhang, men han har inte lika många som vi andra. Å andra sidan så tycker jag om att man alltid vet vad man kan förvänta sig av Victor :) Det är träning eller WoW. Eller vår eviga diskussion om hårdrock och hiphop. Han menar nämligen att han bara lyssnar på hiphop. Men han lyssnar ändå på hårdrock ibland. Och det gillar jag ;) Eftersom Victor fortfarande bor hemma hos mamma träffar jag honom hyfsat ofta, dvs. en gång i månaden ungefär.

Nina är den lilla skitungen i familjen ;) Som yngst på mammas sida får hon det hon pekar på, dock inte utan stora diskussioner. Att hon dessutom är mitt i puberteten gör inte saken bättre. Mitt stora problem med Nina är egentligen inte henne själv, hon är en grymt smart liten unge, utan det är hennes skolning. Jag vet inte om det är fel på lärarna eller lärandet, men på något sätt tror jag att om hon hade fått lite mer uppmärksamhet där det behövdes, hade hon kunnat få skina på områden jag tror hon aldrig skulle våga drömma om. Som femtonåring står Nina inför ett av sina viktigaste val här i livet, att välja gymnasium och inriktning. När jag själv var i hennes ålder tvekade jag inte en sekund när jag skulle välja. Efter ett besök på Angeredsgymnasiet och jag visste att jag var hemma. Min förhoppning är att Nina själv ska ha någon sådan dröm och känsla när hon väl väljer, och inte gör det utifrån grupptryck och kompisar. Kompisarna kan man träffa på fritiden. Man måste bara hitta rätt balans mellan skola och fritid. Nina, liksom Victor, bor fortfarande hos mamma, så samma gäller här, att vi ses kanske en gång var fjärde vecka, om vi har tur.

Emil och Olga är mina två småsyskon på pappas sida. Eftersom min historia med min far är ganska brokig har det lett till att jag inte träffar dem särskilt ofta, trots att de inte bor särskilt långt från min mor. Däremot så blir det lite känsla av julafton när man ser dem. Jag känner mig dock lite som en kusin eller så när man ser dem, eftersom jag är drygt elva respektive tretton år äldre än dem. Att höra kompisar prata om sina syskon som är trettio år äldre får mig att skratta till lite, sen slår det mig att jag är ju faktiskt det där äldre syskonet. Jag är en storasyster, och en avlägsen sådan, som påbörjat sitt vuxenliv långt innan de själva ens kommit in i puberteten. Jag är liksom dubbelt så gammal som dem. Men de är mina syskon, nontheless. And I’m happy about it :) Och, jag ska allt se till att de kommer rätt i livet också ;)

02:07 Filliduttanlej